Barnen som i fredags klädde ut sig till häxor, monster och onda andar, ringde på dörrarna i kvarteret och utpressade oss hederliga skattebetalare med ”bus eller godis” får ursäkta.
Veckans mest minnesvärda skräckupplevelse var en föreställning på Stora teatern. I tisdags gästade Riksteatern och Uppsala stadsteater Göteborg med ”Lida”, scenversionen av Stephen Kings klassiker.
Den som inte känner till grundstoryn i den är med viss tveksamhet ursäktad: en kvinnlig bokmal kidnappar sin favoritförfattare som invalidiserats i en bilolycka. Hon håller honom därefter gisslan i sitt hem och förmår honom genom tortyr, lemlästning och restriktiv delegering av smärtstillande att skriva en uppföljare till sin mest kända romanserie.
I början av 90-talet blev ”Lida” film med Kathy Bates i huvudrollen som kidnapparen Annie Wilkes och James Caan som författaren Paul Sheldon. Den fick betydande genomslag. Men frågan är om inte Rikard Lekanders iscensättning i veckan på sätt och vis är mer intressant.
Inte minst därför att den, i egenskap av kammarspel på scen, måste koncentrera sig på vad det är som faktiskt står på spel. För naturligtvis är det varken själva thrillermomenten eller det blod som omsider flyter som är det verkligt rafflande i ”Lida”. Utan den principiella konflikten mellan de båda huvudpersonerna – spänningen mellan det en författare väljer att tillhandahålla och det en läsare önskar sig.
I Lekanders regi blir Samuel Frölers Paul en rätt tveksam figur, förförd av sin självbild som författare med finlitterär potential. Och Annie är i Maria Kulles strålande rolltolkning en förvånansvärt förgråten och desperat ytterkantsperson, någon som besvärjer skuggorna i sitt eget liv med en osund fixering vid genrelitteratur.
När Annie så får läsa Pauls senaste manus – en experimentell och autofiktiv roman – är hon helt enkelt inte beredd. Inför honom avslöjar hon sig som en primitiv läsare, inkapabel att föra estetiska resonemang och fördärvad av populärlitteraturens kitschiga kult av heroism och idealism.
En tydligare metafor för den grundläggande maktkampen är svår att tänka sig.
Hon saknar, kort sagt, de rätta verktygen att förstå en mer avancerad litteraturform – hakar upp sig på svordomarna, snusket och den ambivalenta personteckningen. Blir rasande över att Paul bryter deras överenskommelse om vilken sorts böcker han skriver.
På så sätt blir hon också en metafor för den läsekrets som Paul vill fly ifrån och byta ut. Annie förkroppsligar den ansiktslösa, lågutbildade och kravställande massa som fjättrar honom vid ett litterärt projekt han inte längre tror på. De som förvisso gjort honom rik, men inte är intresserade av hans eventuella konstnärliga potential, utan bara vill ha mer av samma.
Därför måste han också utplåna henne.
Kontentan i ”Lida” är nämligen att det aldrig går att vinna över en författare. Man kan tortera honom och hålla honom fången, man kan tvinga honom att skriva nya böcker och utdela diktat om vad man vill ha ut av dem. Men i slutänden är det han, och endast han, som inte bara har makten över sina egna litterära världar – utan också vilka han vill släppa in i dem.
Det har under veckan funnits tillfällen att fundera över den här sortens maktkamp mellan verk och läsekrets, mellan vad en författare själv menar sig ha skapat och hur en läsare uttolkar det, mellan tolkningsföreträden och läsarkontrakt.
En svensk författare har skrivit en dagbok, blivit recenserad av en yngre kvinnlig kritiker som i sin tur utnämnts till ”fitta” i författarens påföljande dagböcker. En annan skribent utsätts för ett mer eller mindre estetiserat hot i samma dagböcker, beroende på hur man väljer att tolka det. Påföljande debatt har utbrutit på kultursidorna.
Man kan naturligtvis inta olika positioner i frågan huruvida dagböcker är fiktion eller ej och hur kontraktet med läsaren i så fall ser ut. Men själv börjar jag blir mer än mätt på den här sortens utbrott kamouflerade som litteratur och som tycks drivas mer av blodshämndens principer än av viljan att försvara sig.
I slutändan är, trots allt, en författare sällan försvarslös. Genom att ens vara utgiven besitter hen ett inte så litet övertag gentemot såväl läsare som kritiker, har både ett förlag och förhoppningsvis en läsekrets i ryggen. Att ge igen på den som understått sig att formulera invändningar, om än aldrig så vassa, ter sig mest som ännu en narcissistisk ritual i en redan outhärdligt narcissistisk och rituell tid.
Särskilt som orden i en recension oftast tillhör det efemära, medan boken och orden på dess sidor blir kvar och möter nya och åter nya läsare. Mot bakgrund av debatten har jag därför svårt att frigöra mig från bilden av författaren i ”Lidas” slutscener framför mig, förblindad av vedergällningen – men också av raseri inför att ha blivit läst på ett annat sätt än han själv önskat.
Och som till sist, bokstavligt talat, slår ihjäl Annie med sin skrivmaskin.
En tydligare metafor för den grundläggande maktkampen är svår att tänka sig.
