”Ännu en film som inte klarar Bechdeltestet toppar listan!”. En anonym twittrare stod för den bästa kommentaren när brittiska tidskriften Sight & Sound i förra veckan publicerade sin prestigefyllda filmlista (1/12).
Skämtet var mångbottnat med en kul twist: Sight & Sounds lista, som var tionde år röstas fram av internationell expertis, är det närmaste en filmkanon man kommer. 2012 (första året jag själv var med och röstade) blev det till och med rubrik i tabloiden The Sun när Alfred Hitchcocks ”Vertigo” (1958) knuffade bort Orson Welles ”Citizen Kane” (1941) från förstaplatsen – där Welles film hade häckat i 50 år.
Så att den belgiska regissören Chantal Akermans tre och en halv timme långa ”Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles” från 1975 – där en änka skalar potatis, klär på sin son och säljer sin kropp i plågsam realtid – har tagit över tronen är inget mindre än en sensation.
Bechdeltest-kommentaren var ett skoj sätt att påminna om hur missvisande det är att applicera ideologiska måttstockar för att pröva konstens kosherhalt. ”Jeanne Dielman” må inte uppfylla testet bakom den ”feministiska” A-märkning som Svenska Filminstitutets tidigare VD propagerade för – vars symbol en av hennes anställda filmkonsulenter hade uppsatt på kontoret för att påminna bidragssökande filmskapare om ”vad som gäller” – eftersom en av filmens kvinnor inte är namngiven.
Av folk som faktiskt uppskattar film betraktas ”Jeanne Dielman” däremot som ett centralt feministiskt verk. De långa tagningarna av hushållssysslor ger publiken en kroppslig förståelse av exakt hur lång och trist tid det tar för en kvinna att laga mat. Och varför man kan nå kokpunkten i en repetitiv vardag där ens kön är en handelsvara.
Bechdel eller ej – även ”Jeanne Dielmans” status som feministisk klassiker gjorde att kritiken mot Sight & Sound kom som ett brev på posten. Den legendariske manusförfattaren Paul Schrader (känd för ”Taxi driver”) meddelade via Facebook att denna pk-manipulering ”underminerar deras trovärdighet”. Andra menar att tidskriftens breddning av röstande 2022 – fler kritiker och kuratorer och andra experter än någonsin bjöds in denna vända– handlar om att låta woke-maffian politisera konsten. Mycket roligt givet att ”Citizen Kane”, som i ett halvt sekel låg på på förstaplatsen, är ett antifascistiskt verk inspelat under brinnande krig. Filmen riktar sig mot sin tids isolationistiska, invandrarfientliga mediemogul.
Ska någon se, läsa och höra det du inte automatiskt hittar till – bortom reklam, influerare och konsensus – så är det väl ändå vi?
När det gäller kultur ska myndighetschefer och politiker som ägnar sig åt instrumentalisering och inte förstår armlängds avstånd hållas borta. Inte heller Claire Denis briljanta maskulinitetsstudie ”Beau travail” (1998) – som glädjande nog hoppade från 78e till 7 plats på listan – hade passerat deras mätstickor. Men grindväkteri – vilka som släpps in som kritiker och smaksättare – måste alltid ses över och diskuteras. Sight & Sound visar vägen även för svenskt vidkommande.
Akerman, som dog 2015, gjorde nämligen lika mycket för filmkonsten som sina företrädare på listtoppen. Och filmen i allmänhet kommer, givet Sight & Sounds inflytande, må bra av detta. Varför inte passa på att upptäcka ”Jeanne Dielman” i helgerna till exempel? Som alla bra julfilmer innehåller den ju mat, sex och barn. Eller se min favorit, videoverket ”D´est” (1993). Regissörens mamma kom från Polen (där hon överlevde Förintelselägren) och efter 1989 skapade Akerman en lång okommenterad åkning genom Östeuropas städer.”D´est” är en vacker exilstudie i förändring, där kommunismens yttre är på väg att skalas bort för något okänt nytt.
Jag förstås att det här låter som utstuderad och väldigt, väldigt långsam elitism. Man kan ju faktiskt se ”The White Lotus” i stället! Visst. Men kritikens uppgift, till vilken det ibland hör att rösta fram filmlistor och kulturkanon eller läsa sig fram till bokbranschpriser, kan inte vara att söka minsta kommersiella nämnare eller att uppfylla ideologiska test. Till det finns en armé av PR-folk och politruker. Ska någon se, läsa och höra det du inte automatiskt hittar till – bortom reklam, influerare och konsensus – så är det väl ändå vi?
Sight & Sound-listan bjuder också på en annan sensmoral. Att en lyckad – det vill säga en modern och rörlig – kulturkanon är en som ger dess konservativa förespråkare magsår. Och att kulturvärldens finaste utmärkelser inte automatiskt behöver gå till kompromissande kommers bara för att grindväkteriet luckras upp.
Eller för att citera Chantal Akerman: ”Världen har aldrig varit statisk – den är alltid på väg mot något annat.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Franskspråkig film vald till bästa någonsin
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
