Efter den senaste säsongen av Netflixsuccéserie “Love is blind” har vi tittare återigen kunnat konstatera att nej, kärleken har definitivt ögon. Upplägget är vid det här laget känt: ett trettiotal singlar dejtar utan att kunna se varandra för att, sägs det, “ge insidan en ärlig chans”. Ett fåtal av dem väljer sedan att förlova sig och som tittare får man följa deras resa till vigseln, som ofta slutar med att någon, eller alla, släpper ur sig ett lätt äcklat “I don’t” vid altaret.
Denna säsong blev det särskilt mycket rabalder. Dels kring att en av de förlovade männen sa till sin fästmö att han fann hennes sminkade ansikte frånstötande (men det är en annan text) och dels kring paret Izzy och Stacey, som skildes åt till brudgummens stora förtret. Även om skälen förmodligen var många (ett av dem troligen att Izzy åt all sin mat på engångstallrikar) så fanns det en stor, potentiellt avgörande spik i kistan.
Hans kreditvärdighet.
Izzys öde fick mig att tänka på pengar, och vilken roll ekonomin egentligen spelar för attraktionen. Lika romantiskt som det kan vara att bli bjuden på restaurang med mellanrätter, utrotningshotad pilgrimsmussla och tända ljus, lika avtändande tycker somliga att det är när kortläsaren piper och köpet nekas. Det är såklart ingen slump att tjejorna i “Sex and the City” (eller vilken annan amerikansk rom-com som helst) i princip bara dejtar rika män med en lägenhet på Upper East Side, liksom det inte är någon slump att verklighetens dito sällan dejtar under sin egen socioekonomiska nivå. Pengar är status och status är attraktivt, matematiken är inte svårare än så. Den stora gåtan är snarare hur det kommer sig att samhället blir mer jämställt, men att romantiken fortfarande tycks vila på uråldriga föreställningar om vem som ska ta notan.
Min egen förståelse för relationen mellan pengar och attraktion började på gymnasiet. Det var ungefär då som de första vittnesmålen kom, i takt med att folk i min ålder skaffade sommarjobb. Jag vet inte hur många gånger jag hört en tjejkompis, kvinnlig bekant eller en random tjej jag precis träffat helt opåkallat och nöjt berätta vad hennes kille tjänar (om summan varit någon att skryta med, vill säga). Med åren har det bara blivit tydligare att pengar är en viktig faktor i mångas, men framför allt heterosexuella kvinnors, jakt på en pojkvän. När en bekant till mig sa att hon bara dejtade läkare tyckte jag först att det lät cyniskt, men i efterhand känner jag mest att det var befriande. Hon var trots allt ärlig.
Jag ringer Emma Engdahl, professor i sociologi vid Karlstad universitet och aktuell i SVT:s nya (och femtioelfte) dejtingserie “Bästa dejten”. Hon har forskat länge på kärlek och relationer, och menar att vi lever i en så kallad emotionell kapitalism. Eftersom romantiken är så starkt sammankopplad med det materiella räcker det inte att vi uttrycker våra känslor i ord och beröring. Snarare har romantiken fått en prislapp.
– Rosor, bubbel, vita dukar, allt det här som vi tycker är romantiskt är kopplat till saker som kostar pengar, och har man inte en god ekonomi blir det svårt att skapa stämningen som gör att man känner att man är i en romantisk situation.
#Recessioncore trendar på Tiktok
Just bristen på pengar är vad jag vill prata med Emma Engdahl om. För även om kärlek i sig är gratis är dejting det knappast, vilket blir särskilt påtagligt när inflationen och räntorna äter hål i plånboken samtidigt som företagen varslar till höger och vänster. De flesta börjar med åtminstone några träffar ute på stan, tar en drink och går på bio innan de börjar ses hemma hos varandra och kan byta ut restaurangmat mot hemlagad tacos. I lågkonjunkturen blir det svårt att upprätthålla samma standard. På Tiktok talas det därför om “recession core”, där folk ger tips på sätt att anpassa livet och dejtandet efter de nya villkoren. Folk (tjejer) lägger upp videor från sina “tinned fish date nights”, men också från livet som nyblivna “stay at home girlfriends”.
Att man måste ha pengar för att få en relation är en vanlig föreställning inom incelrörelsen, men mycket talar för att det börjar bli en sanning.
Lågkonjunkturen påverkar dock inte bara hur vi dejtar, utan också vad vi prioriterar hos en framtida partner. I en undersökning från 2022 gjord av dejtingappen Bumble svarade en av fem att de bryr sig mer om att vara med någon som är ekonomiskt stabil än vad de gjorde i början av året. I en Novusundersökning på uppdrag av Nordax Bank, också från 2022, uppgav 52 procent av svenskarna att deras relation påverkats negativt till följd av det förändrade ekonomiska läget.
Att man måste ha pengar för att få en relation är en vanlig föreställning inom incelrörelsen, men mycket talar för att det börjar bli en sanning. De som riskerar drabbas värst av lågkonjunkturen är de som inte befinner sig i en relation men önskar göra det, tror Emma Engdahl.
– Jag tror att ensamstående kommer att längta mer efter kärlek, men att de kommer få svårare att få till det. Det finns fortfarande förväntningar om uppvaktning, att det ska vara romantiskt och att det ska kosta pengar. Det betyder också att de som förlorar mest på svåra tider är de som redan har det svårt.
Orolig för att fler ska fastna i en drömvärld
Det är, som bekant, inte första gången vi upplever en lågkonjunktur. Inte heller är det första gången ett försämrat ekonomiskt läge påverkar människors kärleksliv. Under 1930-talets stora depression minskade antalet som ansökte om skilsmässa med 25 procent, och under finanskrisen 2009 sökte fler efter en partner, men fler angav även “ha ett jobb” som kriterium. Sedan tidigare vet vi också att våldet i nära relationer generellt sett ökar under en lågkonjunktur, på grund av att många kvinnor inte har råd att lämna sina män.
Vad som tycks vara nytt denna gång är att dejtingappar fått en ännu viktigare roll än de redan hade i människors jakt på sin bättre hälft. Sedan Tinder lanserades för tio år sedan har nätdejting blivit det vanligaste sättet att träffa någon på, och lite tyder på att det kommer att förändras. Enligt SCB har dejtingapparna fått fler betalande användare under hösten, trots inflationen. För att spara pengar drar många i stället ned på de fysiska dejterna, enligt undersökningen från Novus.
Emma Engdahl befarar att detta ska leda till vad den kända sociologen Eva Illouz kallar för autoteliskt begär, vilket lättast beskrivs som att begära för begärets egen skull. Det skulle innebära att fler börjar söka efter fantasin och drömmen om den perfekta partnern snarare än tillfredsställelsen från genuin kärlek. Det mest kända exemplet på detsamma är förmodligen Madame Bovary, som i Gustave Flauberts bok med samma namn önskar sig en kärlek likt den i romanerna hon läser. Olyckan som de storartade och omöjliga förväntningarna ger upphov till driver henne så småningom in i depression, och slutligen självmord.
För samtidsmänniskan tar sig det autoteliska begäret snarare sig i uttryck i mångas ovilja att binda sig, eftersom chansen att träffa någon bättre, snyggare – och rikare – alltid finns i dejtingapparnas oändliga utbud. Och även om många, till skillnad från Madame Bovary, är medvetna om nackdelarna med att befinna sig i en drömvärld, tycks få vara villiga att ge upp kickarna som svepandet kan medföra. Att ständigt blir besviken känns ibland bättre än att inte känna något alls.
Uppmanar kvinnor att gifta ned sig
Det finns också en annan dimension när det kommer till pengar och kärlek, som komplicerar saker och ting för killar likt Izzy från “Love is Blind”. Inte nog med att det ekonomiska läget stressar många som det är. För män kan pressen bli än mer påtaglig, på grund av förväntningar om att han ska tjäna mer än sin kvinnliga partner.
Traditionellt har kvinnor gift upp sig med någon bättre bemedlad än de själva, men i takt med att kvinnorna utbildar sig mer än männen är det inte längre möjligt i samma utsträckning, varför forskare nu talar om en ny – om än blygsam – trend: kvinnor som gifter ned sig.
– Jag tycker att fler kvinnor borde tänka sig att göra det, men folk blir väldigt upprörda när jag säger så, säger Emma Engdahl.
Hon betonar att trots den nya trenden finns det fortfarande en stark norm där kvinnan förväntas gifta sig med en man som tjänar mer pengar och har högre status. Och vice versa när det kommer till många (men inte alla) heterosexuella män.
– De vill ha en yngre kvinna och gärna någon som inte tjänar mer än dem.
Det värsta, menar Emma Engdahl, är att vi internaliserar de här föreställningarna i våra känsloliv. Kvinnor börjar känna att det på riktigt är attraktivt att mannen tjänar mer än dem, liksom många män tänker att det är avgörande för attraktionen att de har en högre status än deras flickvänner.
Det är egentligen inte konstigt, med tanke på hur vi fostrats. Såväl traditioner som populärkultur har länge matat oss med föreställningen om att mannen ska tjäna levebrödet, och gör han inte det ska han ändå betala för middagen.
I Ruben Östlunds film “Triangle of sadness” – om ni ursäktar att jag återanvänder exemplet – sätts det hela under lupp när supermodellen Yaya tvingar sin pojkvän Carl att ta notan gång efter annan, trots att han tjänar mindre och tycker att upplägget är omodernt. För Yaya, och många kvinnor med henne, ligger en förväntan om att mannen ska bjuda på middagen, alternativet riskerar att få attraktionen att falna.
I början på året utbröt en debatt på kultursidorna, startad av Nora Aldin Fares text om hur trött hon var på svenska män och deras ohyfs där hon återger ett exempel där en man bett sin dejt swisha för kaffet. Den som följer SVT:s dejtingprogram “Första dejten” kan se mönstret även där: nästan alltid erbjuder sig mannen att betala, även om båda är studenter och tjänar lika mycket. Att han visar sina ekonomiska muskler – oavsett om de finns eller inte – är för många kvinnor ett bevis på manlighet och god sed, medan motsatsen riskerar bli direkt avtändande.
– Det går liksom inte ihop. Om kvinnor faktiskt slutade tänka att de måste ha en äldre man som är mer framgångsrik så tror jag att det finns grupper som skulle kunna mötas. Men det är som att de inte ser varandra. Det är som att vi blir förblindade av det här patriarkala systemet, säger Emma Engdahl.
Men det finns dock ljusglimtar för den som söker kärlek, även under en lågkonjunktur. Att kriser för oss närmre varandra är en gammal sanning som består i att ett gemensamt yttre hot, likväl som de kan splittra, också kan förena. Många av litteraturens starkaste kärleksskildringar kommer från historiska skeenden som visar exempel på det. I boken “Ensam i Berlin” (1947) skriver Hans Fallada om ett äkta pars motståndsrörelse, där nazismen blir den gemensamma fiende som gör dem mer sammansvetsade. Även Carl och Yaya i “Triangle of Sadness” kommer ut starkare efter dispyten om restaurangnotan, och inser snart att det finns värre saker att oroa sig för än vem som ska betala för middagen. Vad gäller Izzy från “Love is blind” tycks han ha kommit över den kalla dumpningen, och kan nu troligtvis skratta sig hela vägen till banken tack vare sin medverkan i programmet.
Faktum är att lågkonjunkturer kommer med en del positiva effekter för våra relationer, enligt Emma Engdahl. Vi får större insyn i den gemensamma ekonomin, och på så vis även en ökad förståelse för vad våra respektive önskar sig i livet. Dessutom tror hon på att vi under en ekonomisk kris kan fokusera mindre på att konsumera, och i stället bli bättre på att visa varandra den uppskattning som inte kostar pengar.
– Det finaste vi kan ge en annan människa är uppmärksamhet och det är relativt sällsynt i vår accelererade tid, att vi verkligen intresserar oss för varandra. Det tror jag lågkonjunkturen öppnar upp för.
Fler kulturreportage från Nina Morby:
LÄS MER:Därför fick Nuckan mig att känna mig mindre ensam
LÄS MER:Terra spelar på utsålda scener
LÄS MER:Den nya schackboomen är här för att stanna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
