Namnet sprider sig som en löpeld. Jag ser det på t-shirts, klottrat på restaurangtoaletter, på affischer i stan, i folks Instagramstories och, under sommaren, bland Way out wests line up. För några år sedan var Terra ett band som få utanför Göteborg hade hört talas om.
I dag är de något helt annat.
Nyligen släpptes deras tredje album “Livslinjen”, som likt de två tidigare albumen har hyllats av fans och fått kritiker att återigen jämföra bandet med tidiga Kent. Mellan oktober och december har Terra 14 spelningar inbokade varav flera, som Pusterviksspelningen nu på lördag, redan är utsålda.
Men egentligen har de inte så mycket att leva upp till, i rollen som “Sveriges mest underskattade band”, enligt Cafés Joakim Almén. Ett skratt sprider sig i replokalen när jag för påståendet på tal. Det är uppenbarligen inte första gången de hör det.
– Det är klart att vi inte ser på oss själva så, att vi går runt och är underskattade hela tiden. Vi är glada för att vi blir uppskattade, säger Mathias Ek på något som liknar skånska. Han är gaffeltruckförare och trummis i Terra.
Bredvid honom sitter sångaren och låtskrivaren Karl Sundström, gitarristen Petter Lagerlöf och basisten Alexander Jubell, som utöver sin medverkan i bandet även är aktuell i “Mary Shelleys värld” på stadsteatern.
De har känt varandra länge och kom i kontakt med musiken genom studieförbund, fritidsgårdar, musicerande föräldrar, musikskolan och sedan vidare in i olika band. Karl Sundström och Mathias Ek var två av medlemmarna i Ram Di Dam, det hyllade poprockbandet som bland annat fick sin låt “Flashbacks” på soundtracket till Fifa 11.
Bandet gick i graven i början av 2010-talet och ur spillrorna uppstod Terra, som 2015 släppte debutsingeln “Här kommer natten”. De skickade låten till producenten Per Stålberg och fick skriva kontrakt med skivbolaget Welfare Sounds. Året därpå släpptes första plattan “Terrarism” vilket snabbt gav en liten men hängiven publik. Någon kometkarriär upplevde de dock aldrig, åtminstone inte då. Ryktet säger att de tog ett sms-lån för att finansiera första plattan.
– Det är en sanning med en modifikation. Att spela musik är dyrt. Vi lånar konstant pengar på alla möjliga olika sätt. Jag vet inte om någon har tagit ett sms-lån någon gång men att spela in i en skiva kostar otroligt mycket pengar och för att finansiera det så måste man ibland vara lite av en sol-och-vårare, säger Mathias Ek.
– Verkligen, vi är fortfarande skyldiga folk pengar från första skivan, säger Karl Sundström.
Töntigt att spela i band
Replokalen vi befinner oss i ser ut som schablonbilden av detsamma, med nedsuttna soffor, planschtäckta väggar, gitarrer som täcker golvet och en uppmaning om att tömma kaffefiltret i köket för att det inte ska mögla. Den är belägen i en industrilokal precis intill Stenas färjeterminal och är både kylig och lyhörd, men trots det den mest eftertraktade replokalen i byggnaden eftersom den har fönster.
Sedan de startade 2015 har Terra bytt lokal flera gånger. Stenklevsgatan, Fixfabriken, Lyckholms bryggerier, samtliga har antingen jämnats med marken eller blivit bostadsrätter. Det kan tyckas tråkigt att fokusera på materiella, praktiska saker som replokaler. Men för Terra, liksom för många band, är den typen av infrastruktur avgörande för möjligheten att existera. Faktum är att de kallar sin musik för just “replokalsmusik”, som om det vore en egen genre.
– Det är en viss typ av musik som görs i replokaler som alltid låter likadant. Det vanligaste i dag är nog att göra musik med en laptop. Att man sitter hemma och gör beats. Laptopartisterna har ett sound, men replokalsmusik, på gott och ont, låter alltid som replokalsmusik, säger Karl Sundström.
Han upplever att synen på band, eller snarare killar som spelar i ett, har ändrats sedan Terra startades.
– När vi började var det rätt töntigt med gitarrmusik och att vara ett band. Jag tror det har att göra med att det finns en så sjukt grabbig tendens. Jag kommer ihåg att jag läste en Little Jinder-intervju för en massa år sedan där hon sa att det bara var hennes killkompisar som fick spela i band och hennes roll var att hon skulle följa med och titta på dem. Den bilden tror jag många har av band. Framförallt om det består av fyra män.
“Livslinjen” är inget konceptalbum och har inget uttalat tema. Terra kallar skivan för ett självhjälpsprogram, och kanske är det så den bäst ska förstås: som en samling låtar om hur man hankar sig fram, bland replokaler i gamla oisolerade rivningskåkar, i ett försök att hitta någon slags mening i tillvaron. Texterna skrivs till största del av Karl Sundström, som även skriver låtar åt andra band. Hans formuleringskonst hyllas återkommande av kritiker: “Orden är viktiga, plattan är fylld av one-liners som hade funkat på kylskåpsmagneter”, skrev Håkan Engström nyligen i Sydsvenskan (13/10).
– Jag vill att texterna ska kännas angelägna för mig, att jag ska bottna i dem, men det måste inte vara verklighetsförankrade skildringar. Det får gärna vara lite förhöjt. En bra textrad blir oftast bra först i sin melodikontext. Jag försöker inte vara en poet, utan att anropa texten från samma plats som melodin kommer ifrån.
“Göteborg känns som en bandig stad”
I de intervjuer som gjorts med Terra framhävs ofta deras Göteborgskoppling. Kanske beror det på att det finns något exotiskt med banden härifrån, att folk genast hoppas på att de är nästa Broder Daniel. Terras eget förhållande till hemstaden tycks dock vara rätt osentimentalt. Olikt många lokala band och artister, med Håkan Hellström som det givna exemplet, handlar inga av deras låtar om Göteborg.
– Det är ju här vi bor och verkar, men vi upplever inte att bandet är exklusivt en Göteborgsgrej. Det är inte samma mängd människor när vi spelar i Linköping, men det är samma engagemang, säger Karl Sundström.
– Mellansverige är någonting som vi appellerar till, de har tagit sig an oss, säger Petter Lagerlöf.
De medger dock att Göteborg har vissa fördelar som andra svenska städer saknar. Att det finns lokaler att spela på, även för ett nystartat band utan stor publik. Själva har de spelat på Folk, Bengans och diverse svartklubbar innan de blev stora nog att komma i fråga för Pustervik.
– Göteborg känns som en bandig stad. Det betyder ju inte att det inte finns andra medelstora eller små svenska städer med ett rikt kulturliv, men Göteborg har alltid målats upp som den stad där det finns mycket gräsrotsrörelser i musiklivet, särskilt jämfört med Stockholm där det sägs att allting är hyperkommersiellt och jättestort, säger Mathias Ek.
– Det finns någon slags kultur, en självbild av att man är Broder Daniels stad, knegarstaden. Man får ju en annan kultur i arbetarstäder än vad man får i tjänstemannastäderna, säger Karl Sundström.
Osäkerhet bra för indierocken
Terras framgångar överstiger vad de flesta band lyckas med under sina karriärer, men bör inte ses som en isolerad händelse för det. Sedan de startade, åtta år sedan nu, upplever de att indien fått en annan status på den svenska musikscenen.
– Det tycker jag verkligen, men det finns en begreppsförvirring när man pratar om det. Jag tycker inte att indie är fyra killar som spelar gitarr utan det kan vara en massa olika saker, och det måste inte heller vara någonting som bara är släppt på ett independent skivbolag, säger Karl Sundström och fortsätter:
– För några år sedan, när vi började, så kändes det som att det var mer vurmande för det kommersiella. Att det var mer populärt med Zara Larsson och den grejen. Nu tycker jag att det känns lite mer ovisst, att man inte riktigt vet vad musikklimatet är och det känns som att det alltid är bra för indien.
LÄS MER:Recension: Terra, Pustervik, lördag
LÄS MER:Recension: Terra - ”Livslinjen”
LÄS MER:Krisen bäddar för kollektivets och popbandets återkomst
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
