Joanna Górecka: Tv-versionen av kultboken är som osaltade popcorn

Jag läste ”Tre kvinnor” i somras, tre år efter alla andra. Jag tog den från vårt soprum där vi har en gullig liten bokbytarhylla som alla får ta ifrån. Tror jag iallafall, annars är jag en simpel soprumsboktjuv.

Hemma väntar typ trettio olästa böcker men grejen är att deras glans redan har mattats av genom att de valts bort gång på gång, några av dem i åratal, så jag ville ha en annan bok – en som jag inte har avvisat tidigare.

”Tre kvinnor” var bekant. Jag kom vagt ihåg att den blev ihjälkramad när den först publicerades 2019, man hyllade hur Lisa Taddeo synliggjorde kvinnors lust, revolutionerade formen blablabla. Just 2019 var jag inte så sugen på att läsa den, jag var nog lite mätt på kvinnors lust som lägereld, hade sett ”Fleabag” och Lena Dunhams tuttar i ”Girls” och alla snackade om ”Den rödaste rosen slår ut”.

Men så läste jag den på en dum charter och tyckte om den, det ilade i tänderna mellan läsningarna.

I ”Tre Kvinnor” har Lisa Taddeo följt tre kvinnor under åtta år. Lina, som är gift med en man som tycker att det är äckligt att kyssa henne, Maggie, som drar sin lärare inför rätta och Sloane, som swingar med sin man. Som så ofta när det handlar om kvinnlig åtrå är varje berättelse anfrätt av ett sorgvirus och Taddeo försöker spåra smittan, knäcka mysteriet. Mysteriet verkar vara att kvinnor vill ligga men de vill också behandlas bra av folk som de ligger med, något som ofta visar sig vara en omöjlig ekvation.

Jämfört med boken känns serien lite utspädd med ljummen mjölk.

Boken blev snabbt kultförklarad i USA och var uppskattad av både kritikerkår och läsare. Snart blev det budgivningskrig om rättigheterna till en TV-serie. Showtime klådde både HBO och de andra streamingjättarna och det spelades in tio avsnitt med Shailene Woodley i en av huvudrollerna. Sen dumpade Showtime serien innan premiären av någon dödstråkig anledning, typ skatteskäl. Men, barmhärtigt nog plockades den upp av nätverket Starz under våren 2023 – och sen har det varit märkligt knäpptyst. Inte ens en Reddit-tråd. Men nu finns alla tio avsnitt av ”Three Women” på SVT Play.

Jag började titta på den, i hopp om att få ilningar i tänderna igen. Serien, precis som boken, korsklipper mellan Lina, Maggie och Sloane. Här finns också en författare, men hon heter inte Lisa, hon får heta Gia och spelas av Shailene Woodley som blir något av en sten i skon. De andra skådespelarna är trovärdiga men så fort hon dyker upp på skärmen rycks jag ut berättelsen.

Kanske är det för att hon var så störig som självgod dödssjuk tonåring i ”The fault in our stars” eller mesproppen från ”The secret life of an american teenager”, men jag köper inte henne som plågad författare. Vad hon än tar sig för spelar hon det på samma träiga sätt som ska kännas skörstarkt men mest blir grinigt.

Ofta lyfts Maggies berättelse som hjärtat i ”Tre kvinnor". Jag är mest fascinerad av Linas historia, den görs bäst i serien också. En hemmafru som lever som en nucka och som gör allt för att bli rörd och kysst. Hennes berättelse är på många sätt den mest förbjudna, att så glödande längta efter närhet.

Mycket är bekant från boken, men vissa delar har skrivits om, någon som inte litar på tittaren har klämt in onödiga tonartshöjningar som gör att det hela blir plattare och mer på näsan. Jämfört med boken känns serien lite utspädd med ljummen mjölk. Lite mer osaltade popcorn. Någon råhet går förlorad.

Då och då bryts fjärde väggen och det blir väldigt konstigt. Det görs för sällan för att det ska kännas som ett naturligt grepp och för ofta för att man ska smälta det.

I The Observer beskrevs boken ”Tre Kvinnor” som det bästa som skrivits om kvinnor och lust. Det här är inte den bästa serien om kvinnor och lust. Men den är bra.

Särskilt om man, till skillnad från mig, tål Shailene Woodley.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det enda rimliga är att botoxa ihjäl sig

LÄS MER:Nu vill alla ligga med en martyr

LÄS MER:Jag blir ofta förvånad över 68-feministernas kvinnohat

Joanna Górecka