Jag förstår mig inte på singer-songwritern Ellie Goulding, jag tycker att hon är rätt tråkig. Hennes musikgenre (älva med elevrådsutstrålning och barnröst som gör synthig göraslutpop) är som gjord för att kompa mellanrummen i livet, allt vi inte minns på dödsbädden. Handla fiberduk för pallkrage. Prova supportstrumpbyxor på Lindex. Stå i kö hos postombudet för att hämta ut någon dum kräm som man har köpt till sitt dumma ansikte på mellandagsrean (för att försöka sudda bort närheten till nämnda dödsbädd). Sen, glömma för alltid.
Men jag blev uppiggad häromdagen när jag läste att Goulding, som är mitt uppe i att lansera sitt femte album, beskrev nya plattan som sin "minst personliga hittills”. Det lät så pikant. Att vara opersonlig offentligt 2023 är en fråga om mod.
Skribenten Julie Burchill förklarar varför i The Spectator: Den kreativa processen i vårt tidevarv liknar mest en korsning mellan en terapisoffa och ett varande sår som det ständigt kladdas i. Personligast vinner och självupptagenheten dödar musiken, skriver hon. Det du har varit med om blir viktigare än vad du kan.
Tvi, den enda himlakroppen vi är intresserade av finns mitt på vår mage och den heter naveln
Men det gäller inte bara musiken förstås. Karin Phil skrev för några år sen här i GP att vi har blivit så självupptagna att vi har slutat bry oss om rymden. Tvi, den enda himlakroppen vi är intresserade av finns mitt på vår mage och den heter naveln. Sociologen Zygmunt Bauman kallade det för ”bekännelsesamhälle”. Alla babblar på om sig själva: i låtar, i poddar, i filmer, på nätet. Alla förutom Ellie Goulding, nu då.
Det är inte utan ljusglimtar dock. Vi (Ellie undantaget) må vara värdelösa i kommande rymdkapplöpningar men bikthetsen bäddar som tur är för andra karriärmöjligheter. Som sad fishing: när människor blottar sin smärta online för uppmärksamhet och kanske också en slant. En biopsitång rak ner i mörkret. Det är väldigt framgångsrikt, videoklipp med taggen #trauma på Tiktok nådde under 2022 fler än 9 miljarder visningar. Genren kallas TraumaTok och där är det alltid rötmånad.
Det gick såklart inte att undvika, det är hitåt det har barkat i tjugo goda år. Alla som såg ”Top Model” under dess glansperiod minns hur Tyra Banks gav sig på deltagarna: ”DU MÅSTE VISA OSS DIN PERSONLIGHET. DU MÅSTE BJUDA PÅ DIG SJÄLV.” Det resulterade i att panikslagna modeller började rabbla upp det jobbigaste de varit med om: Död pappa, död kompis, död hund. Det gjorde dem inte bättre på att gå på catwalken, men det blev bra tv.
I serier som ”Bachelor” och ”Love is Blind” blir deltagarna alldeles våta och saliga om deras tilltänkta respektive varit med om något jobbig
Det sägs att vi lever i en meritokrati, men vi lever kanske i en traumakrati? I serier som ”Bachelor” och ”Love is Blind” blir deltagarna alldeles saliga om deras tilltänkta respektive varit med om något jobbigt. Genast attribueras den traumatiserade med ädla och soliga egenskaper. Alla vill ligga med en martyr.
Martyrskapet är ju avkastningsbart. För bara några månader sen delade halva kändis-Sverige hjärtskärande historier om närstående som gått bort, i samarbete med en begravningsbyrå som om det var det naturligaste i världen att hustla sina döda.
Aktivisten och skådisen Jameela Jamil vänder ut och in på sin journal på regelbunden basis. Hon har berättat om hur hon vid minst två olika tillfällen har jagats av bin och blivit påkörd av bilar. Rubriker om Jamil handlar om att hon har haft cancer två gånger (eller bara hittat en knöl, det är lite oklart), suttit i rullstol, varit döv som barn, haft Ehler Danos-syndrom, haft glutenintolerans, haft ätstörningar i femton år, brutit röven minst två gånger och försökt ta sitt liv.
För det är lite så, har man inga sprickor i fasaden får man skaffa sig
Hon är nästan lika olycksdrabbad som Jude i romanen ”Ett litet liv” som blir slagen, bränd och påkörd av bilar i sjuhundra sidor. Jag säger inte att Jamil har Münchhausen men stora delar av internet säger det.
I norska filmen ”Sick of myself” tar huvudpersonen förbjudna ryska sömntabletter för att ge sig själv en otäck hudsjukdom som avfyrar en influencerkarriär. För det är lite så, har man inga sprickor i fasaden får man skaffa sig. Vi kan inte alla vara Ellie Goulding.
Åh, vad jag längtar tills AI tar över och skonar oss från vårt lidande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Netflixdokumentären om Pornhub ignorerar porrens verkliga offer
LÄS MER:Jag avundas Pontus Rasmusson hans självförtroende
LÄS MER:Det enda rimliga är att botoxa ihjäl sig
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
