Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Perseverance på väg mot Mars. Illustration av Nasa. Foto: Nasa/AP/TT
Perseverance på väg mot Mars. Illustration av Nasa. Foto: Nasa/AP/TT

Karin Pihl: Självupptagenhet bakom ointresse för rymden

Till skillnad från rymdfeberns era på 1960-talet är vi i dag mer intresserade av att blicka inåt än att se uppåt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Förra veckan landade Nasas farkost Perseverance på Mars efter drygt ett halvårs färd i rymden. Farkosten är en del av den amerikanska rymdmyndighetens projekt om att utforska miljön på den röda planeten för att söka efter spår av tidigare liv. Det långsiktiga syftet är att undersöka förutsättningarna för att skicka dit människor.

Nasa är inte ensamma om att sikta på Mars. Förenade Arabemiraten lyckades landa med en sond nyligen, liksom Kina. Allt fler länder världen över startar egna rymdprogram (SvD 19/2). Och det är inte bara stater som är med i matchen. Förra året skickade företagsledaren Elon Musk upp astronauter till den internationella rymdstationen ISS. Musk tror att hans företag SpaceX kommer att sätta människor på den röda planeten inom några år.

Musks långsiktiga plan är att bygga en koloni med en miljon människor på Mars. En fånig pojkdröm? Kanske. Tanken att människan skulle gå på månen var för 100 år sedan en galen idé. Ändå blev det verklighet.

Det vi ser nu är kanske starten till en ny rymdkapplöpning, precis som under Kalla krigets dagar. Det finns stora likheter. Teknikutvecklingen går oerhört snabbt. Det finns politiska och militära aspekter av att etablera sig i rymden. Då liksom nu finns ett tydligt mål: Att mänskligheten ska sätta sin fot på en annan himlakropps yta.

Men det finns ändå stora skillnader mellan rymdracet till månen och dagens planer på resor till Mars. Rymdfeber kallades det under decennierna runt mitten av förra seklet, när USA och Sovjet tävlade om vem som kunde bemästra rymden. Fascinationen för rymden var enorm och satte sina spår i populärkulturen.

Folk åt raketost. Stanley Kubrick producerade filmen 2001 – ett existentiellt rymdäventyr som gjorde succé. 1966 började tv-serien Star Trek sändas. David Bowie släppte Space Oddity. James Bond jagade bovar i rymden i filmen Moonraker från 1979. Leksaker, serietidningar och böcker handlade om rymden. Musikgenren ”space rock” uppkom i slutet av 1960-talet och använde sig ofta av reverb och ekoeffekter för att skapa en känsla av ”yttre rymden”. Och så vidare.

När USA till slut lyckades med Apollo 11 blev astronauterna hjältar. Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins fick turnera runt och motta folkets jubel efter att uppdraget var slutfört.

Men i dag drömmer inte barnen om att bli astronauter och upptäcka rymden. De är fullt upptagna med sin klimatångest.

Trots att mänskligheten eventuellt står inför nya otroliga upptäckter som att hitta spår av liv på Mars finns inte samma intresse bland befolkningen. Enbart 18 procent av alla amerikaner anser att det är viktigt att försöka skicka människor till Mars, enligt en undersökning från Pew Research (6/6 2018). Nästan hälften anser att det är oviktigt eller att det inte bör genomföras. En annan undersökning visar att sex av tio amerikaner inte är intresserade av rymdturism, alltså att resa i rymden, om det en vacker dag skulle bli möjligt för allmänheten.

Hälften av den amerikanska befolkningen tycker att människan inte ska åka till Mars!

70 procent anser förvisso att det är viktigt att USA har en ledande roll i rymdforskningen. Men det är inte på grund av någon uppräckaranda man ställer sig bakom Nasas verksamhet. De enda skälen i undersökningen som en majoritet anser är prioriterat handlar om jorden: att Nasa ska arbeta mot klimatförändringarna och att skydda jorden från asteroider.

Inget konstigt att sätta planeten vi bor på främst. Men det finns ändå något ledsamt över att intresset och fascinationen inför rymden verkar ha svalnat. Den teknikoptimism och framstegsanda som rådde för 60 år sedan finns inte längre närvarande i det allmänna medvetandet på samma sätt.

Har mänskligheten blivit mer navelskådande? 1900-talsmänniskan trodde på framsteg och blickade utåt. Vi 2000-talsmänniskor har fullt upp med oss själva och olika former av självkritik. Det finns till och med en rörelse som anser att vi inte ska föda fler barn, eftersom människan ändå ligger planeten ”till last”. Tekniska landvinningar för att lösa klimatkrisen viftas bort, skam över att man finns är det som gäller, i en sorts egocentrerad självspäkningstävling.

Att människan är kapabel till mycket dåligt upprepas ständigt. Mänsklighetens fenomenala förmåga att hitta lösningar på problem – oavsett om det handlar om ”koldoixiddammsugare”, medicinska landvinningar eller om att skicka människor ut i rymden – fascinerar och imponerar inte lika mycket längre. När Nobelprisen delas ut handlar debatten lika mycket om ”problematisk” könsfördelning bland pristagarna som vad forskarna åstadkommit.

Om det är någon tid vi skulle behöva lyfta blicken ut mot världsalltet är det nu.