Under mina tonår var det en livsstilsmarkör att handla secondhand. Det betydde att man var ”alternativ” och ”annorlunda”. Hatet mot andrahandskläder bland de andra på vårt högstadium var likaledes stort. Att något var ”uffigt” var synonymt med dåligt, äckligt, slitet – efter namnet på andrahandskedjan UFF. Detta stärkte förstås oss i vår känsla av att vara unika. De fattar bara inte, viskade vi i våra malätna Busnelkoftor från 1980-talet och manchesterbyxor i herrstorlek.
I dag är det mainstream att shoppa begagnat. På Tradera, Sellpy och Facebook marketplace säljs använda kläder i extrema mängder. Många stora modekedjor har införlivat andrahand i sitt utbud. Går du in på Monki kan du i dag hitta ett hörn med secondhand som en del av deras klimatarbete.
Utbudet har även blivit mer diversifierat. I stället för det ärligt talat ganska loppiga (men billiga!) utbud som välgörenhetskedjorna erbjöd finns nu butiker som Arkivet. De tar enbart tar emot i princip oanvända kläder från Acne och Rodebjer (från de senaste säsongerna) eller de dyrare H&M-tentaklerna, Arket, Andotherstories och COS. Där är priserna relativt höga, och skillnaden minimal mellan nytt och begagnat.
Vi drunknar i våra högar av billigt inköpta plagg.
Denna skillnad är liten även på Sellpy, vilket klimatpsykologen Frida Hylander nyligen tog upp i en artikel i GP Kultur om hur andrahandsshopping gör oss till falska miljöhjältar (2/3). I december uppmärksammade Resumé att H&M och andra klädföretag tycks dumpa osålda kläder på (numera H&M-ägda) Sellpy (9/12/22). Det har alltså blivit ett nytt sätt att rea ut kläder. Gränsen mellan snabbt mode och dess andrahandsmarknad har därmed blivit allt mer luddig.
De är också direkt avhängiga varandra, för trots sitt klimatneutrala rykte är secondhand en logisk förlängning av snabbkonsumtionen. Ingen har obegränsat med plats hemma, walk-in-closet eller ej. Marie Kondo-trenden som spreds över världen för några år sedan – att man bara ska behålla de saker som gör en glad – hänger också ihop med detta. Vi drunknar i våra högar av billigt inköpta plagg.
För de som tillverkar dessa kläder i låglöneländer spelar det ingen roll hur plaggen säljs, deras arbetsförhållanden är lika dåliga ändå. Inte heller spelar det någon roll för dem som får ta hand om det textila avfall som i allt högre grad ansamlas i fattiga länder. Marknader i exempelvis Ghana har blivit den sista anhalten för våra gamla kläder. I ett reportage i SVT beskriver lokala miljöaktivister hur mängder av plagg dumpas där. Av de uppskattningsvis 15 miljoner klädesplagg som kommer till landet varje vecka måste 40 procent slängas eller brännas. Det snabba modet – plagg som bara används några gånger – behöver heller inte hålla längre än så. På stränderna och i vattendragen i Accra ansamlas textilavfallet i stora färgglada – och giftiga – berg. I längden hamnar de i havet.
”Alla lägger över ansvaret och samvetet på någon annan”, skriver Frida Hylander och sätter fingret på problemet med våra drömmar om en påverkansfri konsumtion. Den är helt enkelt omöjlig. Det är dags att skaffa en ny hobby – och tröst – än att shoppa kläder på mobilen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sellpysamhället gör oss till falska miljöhjältar
LÄS MER:På modefronten intet nytt
LÄS MER:Randig tröja, seglarskor och secondhand – så ser den göteborgska stilen ut
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
