För några veckor sen gjorde jag mitt första köp via Sellpy, en stor digital klädesbutik som säljer second hand-kläder. Efter att jag laddat ner deras app låg jag flera kvällar och scrollade mig igenom det enorma utbudet och la till märkeskläder för en spottstyver i varukorgen. Klick, klick och plötsligt hade jag en stor låda kläder utanför dörren.

Redan innan jag hunnit prova allt kände jag mig sugen på att köpa mer. Det var ju så billigt, så enkelt, så miljövänligt – trots att kläderna i princip såg oanvända ut. Tänk att kunna handla obegränsat utan att behöva känna dåligt miljösamvete – för det ansvaret får ju personerna som köpte plaggen nya ta.

På så vis har vi nytta av varandra; de som köper nytt och vi som sen köper deras nästintill oanvända kläder. De lindrar samvetet över sina nyköp genom vetskapen att det går att skänka vidare. Vi kan rycka på axlarna åt onödiga köp genom vetskapen att vi trots allt köper begagnat.

Nyproduktionen av kläder fortsätter öka, trots att second hand-marknaden växer.

Det kändes som att jag lyckats hacka systemet. Men det var precis tvärtom: systemet hade hittat ett nytt sätt att locka mig.

Den där känslan av att det är miljövänligt att konsumera så länge varorna marknadsförs som hållbara är ett exempel på den negativa fotavtrycksillusionen. Det är ett tankefel som gör att vi bedömer det totala ekologiska avtrycket av våra varor som lägre när vi lägger till ”gröna” varor. Fenomenet har undersökts i flera olika forskningsstudier och visar hur hållbara varor kan göra att vi köper mer totalt, eftersom det känns så miljövänligt. Att handla begagnat gör inte nödvändigtvis att man ändrar sitt konsumtionsmönster, men däremot att man intalar sig att man hjälper planeten genom att fortsätta konsumera.

Klädindustrin står i dag för 8–10 procent av de globala utsläppen, orsakar stora föroreningar och använder mängder av vatten. ”Fast fashion” har blivit snabbare och snabbare, butiker fylls ständigt på med nya plagg och kollektioner. Nyproduktionen av kläder fortsätter öka, trots att second hand-marknaden växer. Det är något som inte går ihop.

Sellpy påstår sig jobba för hållbarhet, men egentligen lever de och liknande appar på att nya kläder fortsätter överkonsumeras. Folk som köper nytt kan enkelt skicka in sina kläder och tjäna pengar om kläderna säljs vidare. Influencers har stående pop-up-affärer där de säljer sina knappt använda kläder till entusiastiska följare. Alla lägger över ansvaret och samvetet på någon annan.

Vinstdrivande second hand-butiker är först och främst ute efter att sälja.

Second hand-marknaden har tidigare framför allt drivits av icke vinstdrivande initiativ, som Röda korset och Stadsmissionen. Fokus har legat på att få in pengar till sociala initiativ, erbjuda marginaliserade grupper arbetstillfällen och sammanhang. Med fler kommersiella verksamheter, som Sellpy, ändras delvis spelreglerna.

Sellpys majoritetsägare H&M-gruppen har de senaste åren investerat 210 miljoner i att expandera verksamheten. Samtidigt är Sellpy i dagsläget beroende av nyförsäljningen av deras kläder för att gå runt. Second hand-delen ersätter med andra ord inte nyförsäljningen. Nyligen uppmärksammades också hur H&M säljer av lager av helt oanvända kläder via Sellpy. Att oanvända returer säljs är förvisso bättre än att kläderna slängs, vilket ofta är fallet när vi lämnar tillbaka kläder. Men nog ska vi kunna ställa högre krav på klädindustrin än att behöva välja mellan greenwashing och klädbrasor på soptippen.

För att avgöra vad som är klimatsmart på riktigt behöver vi se till den större bilden och det längre perspektivet, inte bara räkna de enskilda köpen som känns bra i stunden.

Våra försök att ställa om till ett hållbart samhälle är fullt av biverkningar: Önskade beteenden (köpa second-hand) leder till andra oönskade beteenden (köpa fler klädesplagg totalt). Miljöpåverkan per framställt plagg har minskat de senaste åren, men den besparingen äts upp av att nyproduktionen växer. Det som sparas in i en ände äts ofta upp i den andra, på såväl individ- som systemnivå.

Den höga nyproduktionstakten av kläder har gjort att kvalitén har blivit sämre. Det gör dem både svårare att sälja vidare på second hand-marknaden och ökar behovet att oftare köpa nytt. Så upprätthålls en slit-och-släng-kultur.

Vinstdrivande second hand-butiker är först och främst ute efter att sälja och vill att vi fortsätter köpa, hur mycket kläder vi än har hemma. Så väcker deras grönmålande marknadsföring vår köplust, med förevändningen att vi hjälper planeten ju mer begagnat vi köper. Även när det knappt är använt och vi inte egentligen behöver det.

Frida Hylander, Leg. Psykolog på Klimatpsykologerna

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Det är tröttsamt att leva i en värld som hatar kvinnor

LÄS OCKSÅ: Det finns inget romantiskt i att killen ska ta notan

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Persepolis” av Marjane Satrapi