I satirdramat ”Triangle of sadness” finns en scen där modellen Yaya (Charlbi Dean) och hennes modellpojkvän Carl (Harris Dickinsson) precis ätit upp maten på en lyxig restaurang när kyparen kommer med notan. En talande tystnad följer. Yaya tar upp en fickspegel och bättrar på sminket, nonchalerar aktivt den stämningsdödande papperslappen, för att en evighet senare ge ifrån sig ett apatiskt “Thank you honey it's so sweet of you” när Carl motvilligt tar upp sitt kort, trots att hon dagen innan lovat att betala för maten nästa gång.
Alla som sett filmen minns bråket som sedan bryter ut. Carl blir ursinnig över Yayas manipulativa sätt att få sin vilja igenom, och på att hon tvingar in honom i en stereotyp könsroll han absolut inte är bekväm med. Yaya, å sin sida, visar ingen förståelse för honom alls, utan verka mest tycka att hans beteende är osexigt. Detta trots att de har samma yrke och att hon är den mest framgångsrika av dem, inte minst finansiellt.
Jag kom att tänka på scenen, som är inspirerad av regissören Ruben Östlunds första dejter med sin fru, när jag läser den senaste debatten om män och kvinnors dejtingpreferenser. Där är Carl och Yaya i högsta grad närvarande, och representerar de två lägren som bildats: Ena sidan (i huvudsak bestående av kvinnor) önskar bli uppvaktade på mer traditionellt sätt, att mannen håller upp dörren och bjuder på middagen. Den andra sidan (i huvudsak bestående av män) tycker att det är osexigt när kvinnor förväntar sig att män betalar och att sådana anspråk rimmar illa med andra krav på jämställdhet i relationen.
Gratis är gott, oavsett om man slår vakt om uråldriga könsroller eller om man ser sig som jämställdheten själv.
Nu tycker jag i och för sig att Carls vredesutbrott var lite väl överdrivet, men nog borde fler män ifrågasätta det orimliga i att kvinnor förväntar sig att de tar notan, trots att ingen vet vad den andra tjänar?
Flera exempel på detsamma finns i SVT:s ”Första dejten”, denna empiriska studie över män och kvinnors villighet att ta restaurangnotan i modern tid. För varje avsnitt förbryllas jag över hur nästan samtliga kvinnliga deltagare pustar ut när killen (som de alltså knappt känner) plikttroget erbjuder sig att betala, i stället för att ens föreslå att notan ska delas. Spelar roll att båda är studenter, eller att tjejen i fråga proklamerat sina feministiska övertygelser i den tidigare presentationen. Gratis är gott, oavsett om man slår vakt om uråldriga könsroller eller om man ser sig som jämställdheten själv.
Vad Yaya-sidan i debatten tycks ha glömt är den inte så smickrande anledningen till varför män traditionsenligt erbjudit sig att betala notan. Från början var det såklart ingen romantisk gest, utan det enda möjliga när kvinnan var ekonomiskt beroende av honom. Hade han inte betalat hade middagen aldrig kunnat äga rum. Att kalla detsamma för romantik är bara en pinsam ursäkt för att vara snål, och definitivt inte värt det förnedrande i att införliva en rest från tiden där kvinnan var mannens egendom.
Så för den goda stämningens skull: dela notan. Det finns sexigare sätt att avsluta en middag på än att tvinga någon in i stereotypa könsroller, och sedan kalla det romantik.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ruben Östlund har missförstått filmkritiken
LÄS MER:Recension: ”Triangle of sadness” i regi av Ruben Östlund
LÄS MER:Hatet mot Amber Heard satte spiken i kistan för 2014- feminismen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
