Sanna Samuelsson: På modefronten intet nytt

Modevärlden lever ofta i villfarelsen om sin egen progressivitet. Utgångspunkten för debatten om influencers bör dock alltid utgå från att textilindustrin fortfarande präglas av hårt manuellt arbete, skriver Sanna Samuelsson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Frida Vega Salomonssons text i Expressen om influencers komplicerade relation till autencitet och sitt ”jag” i senkapitalismen har uppmärksammats i veckan(1/4). Hon skriver: ”Jag gick inte på den där middagen, jag äger inte den där tröjan, jag känner inte henne, mitt hem ser inte ut sådär och jag har inte skrivit den här texten.” Det visade sig senare att det var hennes kollega från tidningen Nuda, Nora Arrhenius Hagdahl, som skrivit texten åt henne. Ett slags konceptuellt redaktörstrollande på första april eller ett försök att gestalta själva poängen? Potatis potatis.

Men visst har jag läst om detta någon annanstans? Eller är det jag som har skrivit om det? Jag fick klicka mig arkeologiskt långt tillbaka i tiden för att hitta en av mina första krönikor som moderedaktör för Nöjesguiden 2011. Det var på den tiden när jag trodde att modejournalistisk hade en kritisk potential.

ANNONS

För att illustrera poängen om texternas gemenskap vill jag citera mig själv: ”Jag stirrar på STYLEBYS första omslag och tänker; vad vill ni mig? Sex stycken Elin Kling riktar en beslöjad blick tillbaka och tycks säga; Nä, nä, nä. Mig får du inte fast. Jag är en och sex på samma gång. Du tror att du känner mig, men du känner bara bilden. Jag är någon annanstans.” (9/6/2011).

Det var på den tiden när jag trodde att modevärlden hade en intellektuell potential.

För elva år sedan var detta menat som en kritik av Elin Klings tidning och identitetssäljande. På den tiden kallades dessa aktörer för modebloggare och hon var en föregångare där. Men det som en gång var kritik har i dag inlemmats i själva projektet, blivit en pose bland andra. Det är intressant att Frida Vega Salomonsson skriver: ”Vad gäller våra autentiska jag så hör jag bara dessa efterfrågas i olika branding-presentationer från företag – ’vi vill att du ska vara du”.

Influencerns enda möjlighet att göra motstånd mot den lukrativa men trånga spegelsalen blir således att hävda: Detta är inte jag. Du tror att du köper mig, men jag finns inte. Som både Saga Cavallin i DN (6/4) och Essy Klingberg i SvD (4/4) har påpekat är det dock svårt att låtsas som att den materiella verkligheten inte existerar. Det är den som är själva förutsättningen för det fast fashion-samhälle vi lever i.

ANNONS

När de svenska modeföretagen, med H&M som pionjärer, flyttade sin produktion till låglöneländer på 1970-talet, först Baltikum och sedan Asien, dödade de den svenska textilindustrin. Fackrörelsen i Sverige hade lyckats få upp lönerna, medan företagarna inte ville något annat än att pressa priser. Så de flyttade glatt, vilket ledde till textilkris och stor debatt när det begav sig.

Textilindustrin utmärks av en hög grad av manuellt arbete. De plagg du bär är sydda av en människa, även om det står ”Made in China” på merparten av dem.

Och pressat priserna har de gjort – på bekostnad av otaliga arbetares hälsa och livskvalitet. Textilindustrin utmärks av en hög grad av manuellt arbete. De plagg du bär är sydda av en människa, även om det står ”Made in China” på dem. De är liksom inte mindre människor där, du vet.

En sådan kvinna, för det är hon ofta, är dock alltid frånvarande på modebranschens glatta yta. Hon jobbar på fabriken, men hon jobbar inte på fabriken. Hon är där, men hon är inte där, utan är outhärdligt utbytbar, eftersom det alltid i vår globaliserade värld finns någon annan redo att ta hennes plats, om hon skulle få för sig att kräva någon typ av rättigheter.

Glappet mellan den offentliga influencerns och den gömda fabriksarbetarens verkligheter är grundläggande. Utan den finns inget snabbt mode. Influencers existens hänger ihop med en ständig konsumtion. Men den skulle vi inte ha råd med om kläderna vore dyrare. Och priserna är låga av ovan nämnda anledning.

ANNONS

Sedan 2011 har influencern ersatt modebloggaren, och mediet har bytt till sociala medier från bloggar och tidningar. Men verkligheten är densamma. Tyvärr.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Upp till kamp mot litteraturens techjättar

LÄS MER:Cissi Wallin frias – men problemet kvarstår

LÄS MER:Putins attack på ukrainsk kultur får motsatt effekt

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS