Efter ”Sju tre” grälade vi hela vägen hem, mitt sällskap och jag. Det var en av de sista föreställningarna av årets mest uppmärksammade teateruppsättning, våren 1999, i Riksteaterns lokaler i Hallunda.
Vi hade just sett tre tungt kriminella män, varav två nazister, spela sig själva på scen och få lägga ut texten om sin högerextrema och antisemitiska världsbild.
Både mitt sällskap och jag var rätt skakade och kände att det hade gjort något med oss att vara i samma rum som männen. Den våldsamhet som deras biffiga kroppar härbärgerade – dödsmaskiner, rustningar av kött och muskler – gjorde oss illa berörda. Och eftersom pjäsen byggde på internernas egna ord, nedtecknade av dramatikern och regissören Lars Norén, var det som om verkligheten tagit över själva teatern.
Gick detta ens att kategorisera som konst? Gjorde sig inte Riksteatern till megafoner för nazistisk och antisemitisk propaganda? Och vad förväntade man sig av publiken, att den skulle ställa sig och jubla efteråt?
Mitt sällskap var ytterst skeptisk till hela projektet och jag minns att jag blev provocerad av hans invändningar. Jag var bara 22 och en rätt naiv idealist, präglad av det ibsenska credot – ta fram det som skrämmer oss i ljuset, erkänn dess existens, sök därefter boten på problemet.
Föll fjällen även från samhällets ögon under de efterföljande chockvågorna?
För vad ska vi ens med konsten till om vi inte vågar låta den peka mot mörkret? Och vad ska vi göra med alla människor som trampat snett i livet och låtit sig uppslukas av hopplösheten och vreden? Låtsas som att de inte finns? Låsa in dem och kasta bort nyckeln?
I ”Sju tre” såg jag därför inte en speakers corner för nazister, utan snarare en ihärdig humanism, hoppet om medmänniskans förmåga till bättring, övertygelsen om att ingen som fortfarande andas någonsin är riktigt förlorad.
Detta var kort före Malexandermorden. Bara några veckor senare – den 28 maj – föll skotten. Mitt sällskap visade sig ha varit rätt ute i sin skepsis: ”Sju tre” hade hela tiden utgjort ofrivillig täckmantel för kriminell verksamhet. Tillsammans med två andra nazister använde en av internerna repetitionsperioden och permissioner till att planera, orkestrera och verkställa bankrån.
Säkerhetsriskerna med projektet hade kort sagt underskattats enormt, av både kriminalvården och Riksteatern, och konsekvenserna gick inte längre att teoretisera kring: två människor låg döda på en landsväg utanför en östgötsk småort.
Föll fjällen även från samhällets ögon under de efterföljande chockvågorna? Under en tid var det en del som tydde på det. Malexandermorden var bara ett av flera våldsdåd med nazistisk koppling det året, där de mardrömslika attentaten kom slag i slag. Samma sommar detonerade en bilbomb hos en journalist i Nacka, några månader senare mördades syndikalisten Björn Söderberg.
Mot bakgrund av denna veritabla våldsvåg, där Malexander kom att utgöra symbolen för den nazistiska faran, fick man ett tag känslan att den krassa verkligheten äntligen kommit ikapp den breda allmänheten. Inte minst psykologiskt. Under de nästföljande åren genomfors samhället av en uppenbar beslutsamhet, liknande den efter Lasermannen i början av 90-talet.
Redan i slutet av juni 1999 publicerade till exempel de fyra största svenska dagstidningarna i landet gemensamt namn och bild på landets 62 farligaste nazister, högerextremister och mc-kriminella. Det följdes av opinionsbildning och åtskilliga fredliga demonstrationer och manifestationer mot den politiska terrorn.
Det är också så man gärna vill minnas konsekvenserna av Malexandermorden: på en gång ett trauma och en tidpunkt för förändring – den utlösande händelse som fick oss att inse att nazismen aldrig dör, utan bara vilar.
De senaste månaderna har det emellanåt varit som att kastas tillbaka 25 år i tiden
Traumat lever kvar, såhär nästan exakt 25 år senare. Hur djupt det faktiskt sitter blev nog flera av oss varse nu i våras när SVT visade serien ”Smärtpunkten”. En dramatisering av författaren Elisabeth Åsbrinks Augustnominerade reportagebok med samma namn och som fick debatten om ”Sju tre” att åter ta fart.
De senaste månaderna har det emellanåt varit som att kastas tillbaka 25 år i tiden. Inte bara för att debatten på många plan återkommit till samma punkter som 1999. (Det etiska haveriet, blåögdheten och Lars Norén, den undanglidande, som offentligen aldrig gick till botten med ”Sju tre”-projektet.)
Utan också för att vår tid återigen draperat sig i en naiv livslögn om att högerextremism tillhör det förflutna, snarare än att utgöra ett pågående existentiellt hot. För minnet av den 28 maj sjönk så småningom undan. Efter ett par års intensiv uppmärksamhet runt millennieskiftet pustade offentligheten ut. Hotet kom att avlösas av andra demokratiska hot, inte minst av islamismen efter Elfte september. Under tiden sökte sig rotskotten från vit makt-rörelsen hela vägen in i parlamentet.
Förändrade Malexander något? Både ja och nej. Vi vaknade, agerade och somnade om. Några av oss skramlar förvisso fortfarande med nycklar mot nazister och fascister, skriker sig blå i motvinden, men på det hela taget tycks vi återigen befinna oss på samma märkliga psykologiska plats som när nassarna intog scenen på 90-talet.
Högerextremister? Här? I Sverige? Farliga? Nu ska vi inte bli alldeles hysteriska.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Avföring och hotmejl får inte stoppa en teater
LÄS MER:Jag åt buffelburgare med Alice Munro
LÄS MER:Det är vår egen värdighet som står på spel
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
