Johan Hilton: Jag åt buffelburgare med Alice Munro

Hon talade hellre om andra författarskap än om sitt eget och sade att det värsta med skrivandet är att börja. GP:s kulturchef minns sitt möte med Nobelpristagaren Alice Munro som avled i veckan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag hade fått höra att Alice Munro var krasslig. In i det sista var det lite osäkert om vi ens skulle ses. Vilket kändes en smula skakigt, med tanke på att jag åkt ända från Sverige till Victoria i Kanada för att träffa henne.

Det var någon månad efter Nobelpriset 2013 och jag var fortfarande chef på Atlas, bokförlaget som – tack vare min företrädare Richard Herold – gav ut Munros novellsamlingar.

Men vid det laget hade Herold gått vidare till ett annat förlag och låtit Atlas behålla rättigheterna. Därför blev det jag som, på ett emellanåt lite genant vis, fick skörda frukterna av hans insats: uttala mig i medier, ta emot den kanadensiska delegationen, gå på Nobelfestligheterna.

ANNONS

Och som nu, i sena januari 2014, alltså även fick åka till Kanada för att träffa pristagaren själv. Munro hade varit för skör den långa resan till prisutdelningen i Stockholm, i stället var det hennes dotter som tog emot priset. Alice Munro själv tedde sig dock rätt stabil när vi väl sågs för att hugga in på varsin buffelburgare på en av Victorias bra, men knappast flådiga, restauranger.

Mötet blev rätt kort, som det kanske ska vara med en författare som skriver noveller. Naturligtvis firade vi priset, men det jag verkligen minns är att vi pratade om böcker. Och att det fanns något sfinxartat över hennes person – att hon alldeles uppenbart hellre pratade om andra författarskap än om sitt eget.

”Det värsta är att börja”, sade hon om sin arbetsprocess

Som islänningen Halldór Laxness, 1955 års Nobelpristagare i litteratur. Och vars böcker hade fått henne att resa till Island för att uppleva landskapen själv, kanske i någon mån också hade vidgat hennes egna.

”Det värsta är att börja”, sade hon om sin arbetsprocess. ”De första meningarna i en novell kan plåga mig i veckor.”

Audiensen var över på en dryg timme. På väg tillbaka till hotellet gick jag lite omtumlad förbi en av Victorias verkliga juveler, bokhandeln Munro’s – den verksamhet som Alice Munro en gång drivit tillsammans med sin dåvarande make och som, såhär nästan sex decennier senare, fortfarande tuffade på.

ANNONS

Det visade sig vara just den sortens bokhandel som man ser för sin inre syn, när man smakar på själva ordet – högt i tak, stuckaturer, välsorterad och omsorgsfullt skyltad på ett lite ålderdomligt vis, som om böcker faktiskt fortfarande spelade roll.

Vid tiden för Nobelpriset hade en bekant jag pratat med sagt att Munros noveller ju var perfekta för dessa tider – korta och lättillgängliga när folk inte längre har tid att läsa. Någon som faktiskt läst henne skulle förstås aldrig ha kläckt ur sig någonting sådant, Alice Munro är långtidsverkande.

Och på bokhandeln i Victoria var det som om jag plötsligt slogs av vidden av det hela, av skönheten. I den här miljön hade hennes egen författarkarriär en gång vinglat igång. Samtidigt var det i just ett sådant här rum som själva förutsättningarna för vårt samtal tidigare funnits: i raderna av böcker, i litteraturen, i – förlåt kladdigheten – glädjen att vara en läsande människa.

På Munro’s köpte jag Laxness i engelsk översättning

Detta var tio år sedan. Digitaliseringens kulturella effekter är i dag uppenbara, läsning ersätts av lyssning, debattörer har börjat tala om analfabetisering.

Men när jag de senaste veckorna varit ute på egna författarsamtal på de förhållandevis få oberoende bokhandlar som fortfarande kvarstår ute i landet har jag vid flera tillfällen drabbats av en liknande upplevelse som på Munro’s.

ANNONS

En känsla av att befinna sig i en liten motståndsficka, mot ljud, streamingtjänster och stordriftsbokhandlarnas fjäskiga urval. Där det fortfarande finns ett kvalitativt utbud och utrymme för det smala. En plats för litteratur.

På Munro’s köpte jag Laxness i engelsk översättning, ”The fish can sing”, för att se om jag kunde hitta Alice Munro i den. När budet om hennes död kom i veckan fick jag en sådan häftig lust att läsa om den och se om hon finns kvar där, i samtal med sin isländske kollega.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Alice Munro skildrade livet efter uppbrottet

LÄS MER:Nobelpristagaren Alice Munro död: "Unik röst"

LÄS MER:Kan inte vara sant, tänkte Munro

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS