När Alice Munro debuterade som författare 1968 var hon 37 år gammal och mor till tre barn. Född 1931 och uppvuxen på en rävfarm i en liten kanadensisk by hade hon fått ett stipendium för att läsa engelska på universitetet. Vid 20 års ålder hoppade hon av för att gifta sig med en annan student. Efter första novellsamlingen följde tretton till, framgångar som författare, en skilsmässa, ett nytt giftermål och ett Nobelpris 2013. Livet verkar långt och händelserikt när man tänker på Alice Munro. Just den tanken frammanar hennes noveller med.
Kanske för att de så ofta verkar överlappa varandra? Berättelserna är fulla av kvinnor som har gjort eller står i begrepp att göra en klassresa, av par som snart kommer att separera, av före detta hippies som slagit sig ned på landet och av människor som reser genom Kanada medelst tåg. I stället för att bli enahanda leder upprepningen till en fördjupning. Alice Munro hör till de författare som skriver fram en egen, insisterande värld. Som läsare minns man den lika tydligt som en plats man har besökt i verkligheten.
Samtidigt finns en tilltalande vasshet i hennes effektiva beskrivningar
Nog tycker jag mig till exempel ha sett Grieves bondgård (timmerlador, omålade hus) i Ottawadalen, där systrarna Ellie och Flora är inbegripna i ett mångårigt triangeldrama med Robert, som arbetar hos dem. Han förlovar sig med den ena och gör den andra gravid. Anmärkningsvärt är att systrarna efter detta inte flyttar isär. I stället delar de upp huset mellan sig. Den ena dör och Robert bedrar den andra på nytt.
Alice Munros noveller fungerar på ungefär samma sätt. De fortsätter även efter förlusten, vägrar att följa den dramaturgiska kurvan. Det gör att de kan vara försonande utan att framstå som förljugna. Samtidigt finns en tilltalande vasshet i hennes effektiva beskrivningar. Som här av en vänlig, måttfull, blusbeklädd terapeut:
”Inte ens när dessa blusar var hallonfärgade eller turkos fick de henne att verka intresserad av det hon satte på sig – det var mer som att någon hade sagt åt henne att stajla om sig lite och hon lydigt hade gått ut och handlat något som skulle kunna passa.”
Novellerna konstruerades med sådana precisa iakttagelser och med stor konkretion. Visst kan man sammanfatta deras sensmoral med ett knippe klichéer. Det speciella med Alice Munro var ju att hon kunde få en fras av typen ”livet går vidare” att verka sann. Nu har hon dött, 92 år gammal. Vi är många läsare som säger tack.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nobelpristagaren Alice Munro död: "Unik röst"
LÄS MER:Nobelpriset kom precis rätt för Munro
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
