Lisa Magnusson skrev i DN i veckan om hur barn i Sverige idag är mer kringskurna än någonsin. Ökad bilism, gängkrig och internet är saker Magnusson nämner som får föräldrar att övervaka allt större delar av sina barns liv – på bekostnad av integritet, rörelsefrihet och träning i att fatta egna beslut.
Netflix färska remake av Ronja Rövardotter gestaltar pricksäkert dilemmat mellan barns frihetslängtan och föräldrars önskan att hålla dem trygga. Och där visar Ronjas föräldrar, Lovis och Mattis, att det finns en annan lösning än ökad kontroll ifrån vuxenvärlden.
En dag springer inte Ronja och möter Mattis när han kommer hem från sitt rövarstråt. I stället hittar han och Lovis henne sittandes med blicken fäst ut över vidderna. Stilla, som om själva livsgnistan runnit ur henne.
Intuitivt förstår de att det är dags. Dags att släppa Ronja fri i Mattisskogen om dagarna – trots alla faror som finns där; grådvärgar, Borkarövare och vildvittror. För riskerna till trots – de känner också till lockelsen med skogens alla hemligheter – det är deras egen raison d’être.
Lovis packar Ronjas ryggsäck och Mattis säger till henne att vara hemma före mörkret – ännu är hon trots allt inte redo för en natt ensam i skogen. När Ronja så springer ut från borgen är glittret i hennes blick tillbaka och hon njuter i fulla drag av livet, kroppen, skogen, sjön, och allt hennes sinnen låter henne uppleva.
Efter många timmars äventyr lägger hon sig på en sten täckt av mjuk mossa för att vila lite – och råkar somna. Hon vaknar mitt i natten och upptäcker att hon är omringad av otäcka grådvärgar som girigt hugger efter henne i mörkret. Men snart dyker Mattis och hans rövare upp och räddar med sig Ronja hem.
Man kan vaka över dem varje minut de spelar Fortnite och förbjuda dem både det ena och det andra – det kan gå helt snett i alla fall
När Mattis hittar Ronja behöver han inte banna henne för att hon inte kom hem innan mörkret – att det blev fel har hon redan blivit djupt medveten om; utelämnad som hon var till de illasinnade varelserna.
Det hon behöver är i stället det Mattis gör för henne – dyker upp när hon inte längre reder ut saker på egen hand. Visar att hon kan lita på honom. Sen sitter han och Lovis vid hennes sängkant, lyssnar på henne och finns för henne tills hon somnar. Nästa dag packar Lovis hennes ryggsäck igen och hon beger sig på nytt ensam ut i skogen.
För faktum är att man kan skjutsa sina barn till skolan, till kompisarna och träningarna. Man kan vaka över dem varje minut de spelar Fortnite och förbjuda dem både det ena och det andra – det kan gå helt snett i alla fall.
Tar vi inte våra barns frihetslängtan på allvar kommer de ändå leta upp sina äventyr, men hålla dem väl gömda för oss. Och vad som behövs för att kunna orientera sig mellan vildvittror och helvetesgap eller taskiga barn på skolgården och råare stämning i bostadsområdet är vårt förtroende och att i trygg relation till oss kunna bolla sina erfarenheter.
Litar våra barn på oss kommer de komma till oss när problem uppstår. Ger vi dem utrymme att lyssna på sin magkänsla kommer de lära sig att göra det.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück
LÄS MER:Muminmamman får oss att förstå EIP-föräldern
LÄS MER:Recension: ”Rätten till sex” av Amia Srinivasan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
