Den senaste tiden har två frågor tagit över internet: är det cringe att posta bilder på sin kille? Är det rent av pinsamt att ha en pojkvän?
Det hela började med en artikel i brittiska Vouge, där journalisten Chanté Joseph driver tesen att kvinnliga influencers börjat dölja sina förhållanden online för att inte tappa följare. Det kan ha flera förklaringar: Att kreatörerna blir mindre relaterbara när de sugs in i en tvåsamhet, att flödet blir mindre intressant när det tas över av bilder på generiska pojkvänner eller att det helt enkelt känns förljuget att följa en persons utvalda ögonblicksbilder av sin relation, som när allt tar slut visar sig ha varit full av konflikter.
Min första reaktion efter läsningen av Josephs text var en irriterad suck. Typiskt samtiden att döma ut kategorin ”killar” som passé för att man haft stött på ett eller sju rötägg. Men det var ett ord i texten som jag fastnade vid, och som jag tror har haft större påverkan på modern romantik än vad många tror.
Cringe.
Det engelska ordet letade sig in på den svenska nyordslistan 2017 och betyder på ett ungefär att något eller någon är pinsamt, ofta med en underförstådd relation mellan avsändaren och mottagaren. ”Cringe” är inget vuxna människor kallar sina kollegor, utan ett ord som ungdomar kastar på sina föräldrar så fort de gör något som avslöjar att de försöker vara coola eller nere med barnen (exempelvis genom att säga ordet ”cringe”).
Men samtalet de hade kändes stundvis som att hälla propplösning i öronen.
Men det händer såklart även att unga dömer ut andra unga som cringe, särskilt om någon frångår de sociala koderna, försöker passa in för mycket eller helt enkelt är lite för allvarlig. Tänk en femtonårig kille som precis tillåtits börja med sociala medier och som fyller sitt Instagramflöde med videos där han mimar intensivt och superseriöst till powerballader. Där har du ett kommentarsfält som med all sannolikhet spyr ut c-ordet.
Att begreppet är svårfångat är mycket olyckligt. En stor del av Tiktokgenerationens huvudbry tycks trots allt vara att undvika cringe-fällan. Skulle olyckan vara framme och man dessutom fastnar på film när händelsen inträffar kan det i värsta fall innebära att man blir känd från ett meme som spridits till hela ens bekantskapskrets i ljusets hastighet. Generation z vet att de lever under ständig granskning, och beter sig därefter.
Vad har då begreppet med modern romantik att göra? Jo, det finns fog att tro att cringerädslan har gjort dagens ungdomar mindre benägna att leva ut sin romantiska sida. Om det är något som är cringe så är det nämligen att uttrycka seriösa känslor och genuin uppskattning, kort och gott: att vara romantisk.
Misstanken om cringens romantiksabotage uppstod när jag i somras såg ett avsnitt av SVT:s program ”Första dejten”, där ett par i gymnasieåldern (jag vill inte outa dem mer än så) gick på blinddejt.
Dejten gick bra, antar jag, de sa i alla fall ja till att fortsätta träffa varandra. Men samtalet de hade kändes stundvis som att hälla propplösning i öronen. Dels för att de slängde sig med ord som totalt flög mig över huvudet (”rizz”, ”skibidi”, ”minusaura”), dels för att de båda tycktes bära på en påtaglig rädsla för att uppfattas som, ja, ni vet vad.
Sanningen är ju att romantik, ja även kärlek, är cringe som fan.
Det fanns korta stunder när de la flummigheten åt sidan, men större delen av dejten präglades av en slags lallig seriositetsflykt där de tycktes helt oförmögna att omfamna det sårbara allvar som krävs för att släppa in någon på riktigt.
Inslaget fick mig att tänka på ett brev som min första pojkvän skickade mig – långt innan generation Tiktok hade börjat scrolla – och hur romantiskt jag tyckte att det var, men hur fullständigt råtöntig hans svärmiska Wertherprosa hade framstått i händerna på dagens unga.
Sanningen är ju att romantik, ja även kärlek, är cringe som fan. Det är knappast någon slump att begreppet står i var och varannan av Taylor Swifts albumrecensioner. Att bekänna sina känslor för någon är själva definitionen av att stå med byxorna nere: förnedrande och så förbannat självutlämnande att man befarar att det inte ens är värt det.
Men det är det ju, inte alltid men ibland. Det vore oändligt sorgligt om Tiktokgenerationen inte insåg det.
