Ernest Hemingway är berömd för sin sparsmakade stil. Med sin sista roman ”Den gamle och havet” (1952) valde han en annan väg. Berättelsen är skriven på pseudo-arkaisk prosa som radar upp satserna och binder samman dem med ordet ”och”. Huvudpersonerna kallas saker som ”den gamle” och ”pojken” för att ge sken av universalism. Den stackars fiskarens ensamhet och misslyckande understryks från sida ett. Hans med mjölsäckar lagade segel ser ut som en ”det ständiga nederlagets fana”.
Boken tjänar som exempel på kitsch i Umberto Ecos essä ”La struttura del cattivo gusto”, den dåliga smakens struktur. Texten skrevs 1964. Ändå tycks den beskriva och ringa in många av den svenska samtida litteraturens problem. Förra veckan kritiserade Hufvudstadsbladets litteraturredaktör Ylva Perera den svenska litteraturvärldens oförmåga att göra skillnad (DN 20/1). Just här tror jag att Ecos sextio år gamla essä kan vara till hjälp.
Vad är det som ska skiljas ut? ”Den dåliga smakens struktur” visar att skillnaden mellan högkultur och masskultur inte utgör ett problem. En diktsamling och en deckare eller ett performanceverk och en TV-serie fyller olika funktioner i våra liv. Vi riskerar inte att blanda ihop det ena med det andra.
Själv kommer jag att tänka på det ständiga omnämnandet av skrivakten hos Annie Ernaux
Värre är det då med de slags konstprodukter som befinner sig någonstans mitt emellan. De är gjorda för att konsumeras men utger sig för att vara konst. Den som tar del av dem slipper därmed det ansvar och den ansträngning som den riktiga konsten kräver, samtidigt som de är nöjda med sig själva i tron om att de faktiskt har tagit del av sådan.
Det rör sig med andra ord om ett slags lurendrejeri. Eco beskriver hur sådana konstverk kan kännas igen. En roman i mellanklassen lånar stildrag från avantgardet, utan att integrera dem och låta dem förändra romanens form. Picasso kommer vandrande på en strand i en novell av Ray Bradbury, för att ge författaren och läsaren lite högkulturell glans.
Själv kommer jag att tänka på det ständiga omnämnandet av skrivakten hos Annie Ernaux. Redan ett par sidor in i ”Skammen” (1997) hindrar hon sig själv: ”Nu skriver jag ned den här scenen för första gången. Ända tills idag har det tyckts mig omöjligt att göra det, inte ens i en privat dagbok.” Läsaren förväntas häpna inför den modiga Ernaux. Konstverket som bygger på kitsch vill frammana en viss känsla, ha en redan på förhand bestämd effekt.
Jag skrattar högt men undrar också: Tänker han aldrig komma till sak?
Desto bättre är då den förvirring som drabbar mig då jag läser Emmanuel Carrère. Hans böcker har de senaste tjugo åren i allt högre grad har kommit att handla om sina egna tillblivelseprocesser. ”Himmelriket” (2014) är inget undantag. Trots att boken ska handla om aposteln Paulus och de första kristna inleds den med en hundrasidig omväg.
Den berättar om när Carrère gick igenom en religiös kris under tidigt 90-tal, om hur han råkar anställa en hemlös äldre kvinna som barnflicka, om relation till hans gudmor Jacqueline och hennes andra gudbarn Hervé. Jag skrattar högt men undrar också: Tänker han aldrig komma till sak?
Där Annie Ernaux vill väcka beundran, frammanar Emmanuel Carrère i stället frustration. Det senare är en position som lämnar tanken fri. Visst är det dags att sluta förväxla pretentioner med talang.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kött och ande” av Ulrika Kärnborg
LÄS MER:Varje berättelse förutsätter orsak och verkan
LÄS MER:Jag tror jag vet varför Stadsteatern angripit SD
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
