Det är klart att hon måste vara positiv. Det vore tjänstefel annars. Jag fattar det.
Så när bidragen från Melodifestivalens första deltävling i Linköping ska spelas upp för pressen lovar SVT:s tävlingsproducent Karin Gunnarsson ”ett fantastiskt startfält”.
Sedan får vi höra låtarna. Två gånger om. Greczula börjar och A-Teens avslutar.
Efteråt sitter flera av oss med tom blick och zoom-stirrar tyst på varandra. Känslan av meningslöshet går nästan att ta på. Vad upplevde vi precis?
Svaret kommer från tävlingsproducenten som på nytt hamrar in sitt budskap om att detta var de enastående artister som medverkar i kvällens delfinal.
Vi ska alltså inte tro på det vi ser med våra egna ögon, eller som i det här fallet vad vi hör med våra egna öron. Det kan jag förstå. För det vi hörde var alls inget att yvas över – och hårdast faller domen över Junior Lerin och A-Teens.
Det fanns inte på kartan att de ens skulle överleva deltävlingen i Malmö.
Men först backar vi bandet. Förra året vid den här tiden toppades samtliga oddslistor av Måns Zelmerlöw. En Melloseger för den då så älskade Lundapågen tycktes självklar och gav i princip ingen utdelning.
I andra änden och obotligt sist på alla bettinglistor låg en okänd trio från de svenskspråkiga trakterna av Finland. Det fanns inte på kartan att de ens skulle överleva deltävlingen i Malmö.
Ni vet hur det gick.
Måns slutade tvåa i Mellofinalen (läs: förlorade) och föll sedan hårt i folkopinionen när hans kokainmissbruk och turerna i skilsmässan med Ciara Janson blev offentliga. Samtidigt seglade de godmodiga finländarna från Vörå vidare och slutade på en meriterande fjärdeplats vid Eurovision i Basel.
Deras ”Bara bada bastu” blev den mest spelade svenska låten på Spotify 2025 med 117 miljoner streams (Måns bidrag har nått en tiondel av det). De har prisats med dubbla Rockbjörnar, turnerat intensivt och inte minst hjälpt till att knyta Finland och Sverige närmare varandra.
Ett helt okej år för den uträknade underdogen Kaj.
Den här gången dyker verkligen tävlingens sämsta bidrag (förhoppningsvis) upp redan i första deltävlingen.
I år stavas ett av utropstecknen A-Teens, vars inhopp i tävlingen ändå får sägas vara mer otajmat än otippat.
För två år sedan dök de upp som mellanakt i Malmö och 2028 firar Abbakidsen 30 år tillsammans, men tydligen var det 2026 som stjärnorna stod rätt.
Kul för dem. Och kul för deras fans i Chile. Men sådär lagom kul för oss andra när A-Teens låt inte alls känns ”Iconic” utan lika daterad och överspelad som Alcazar och Kalmarunionen.
På tal om överspel. I år är det Manoel ”Junior” Marques Lerin, busfröet från Brasilien, som tagit rollen av sänke i oddslistan. Men den här gången kommer det inte att ske något mirakel. Den här gången dyker verkligen tävlingens sämsta bidrag (förhoppningsvis) upp redan i första deltävlingen.
En vän frågade härom dagen om Junior ens kan sjunga. Låt mig svara på detta med en liten anekdot.
Men det är svårt att förhålla sig till ”Copacabana boy”. När Junior Lerin dansar runt i sin meterhöga bananplym måste jag fokusera på min andning och försöka hitta en trygg plats i mitt inre rum. Numret är så uselt att det måste ha skapats av någon som använder sin hjärna ungefär som vi andra använder våra fondueset – en eller två gånger om året.
En vän frågade härom dagen om Junior ens kan sjunga. Låt mig svara på detta med en liten anekdot.
När bidragen presenterades i början av december passade Junior på att bjuda på en snutt av sin låt i en intervju med TV4. Sådant är strikt förbjudet och kan få artister diskade. Men Junior klarade sig.
För som Melodifestivalens projektledare Anders Wistbacka förklarade för Aftonbladet: ”Hans sång av låttiteln var inte tillräckligt lik melodin i hans bidrag”.
Med andra ord sjunger Junior så illa att SVT inte ens kan diska honom.
I rest my case.
Men, hey, Mello är här ... nuuu kör vi!
