Soraya Hashim: Jag siktar alltid för högt när det gäller böcker

Efter två och en halv bok tar det oftast stopp och det slutar som alltid: framför Netflix. Är det jag som är för dum för att uppskatta god konst? undrar Soraya Hashim.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jaha, nu är sommaren slut och jag har inte läst en enda bok.

Tro mig, jag försökte. Men det hände ju inget i den.

Min kompis säger att stämning är viktigare än handling i böcker. Den här sommaren har övertygat mig om att hon har fel. Vad är poängen med snirkliga formuleringar om boken är ett sömnpiller?

Det är inte under min värdighet att skylla på småbarnsår som anledning till att jag läser så lite nuförtiden. Men sanningen är att jag slutade sluka böcker på det där maniska bara-ett-kapitel-till-sättet långt innan min unge ens var påtänkt.

Trots det är det viktigt för mig att identifiera mig som en läsande person. Det är en högstatusmedalj jag gladeligen skjuter fram med bröstet samtidigt som jag korsar fingrarna bakom ryggen. Jag tvekar inte en sekund inför att ännu en gång damma av anekdoter om hur jag som tonåring gömde böcker på Linnéstadens bibliotek. Ingen annan fick låna dem innan jag hade hunnit läsa ut dem i de sköna fåtöljerna. Sådana skrytmeriter har inget bäst före-datum.

ANNONS

Jag läser bokrecensioner för att hänga med i snacket kring högaktuella böcker som jag inbillar mig att jag en dag ska ta del av. Peppen är det inget fel på. Det är i mina val av böcker som jag misslyckas, jag siktar för högt. Särskilt under Bokmässan. Där känner jag hur ett annat, läsande jag, är möjligt och varje år ger jag mig själv en omstart. Jag köper på mig mängder av böcker och säger “Den här gången blir det annorlunda”. Det blir det aldrig.

Varför älskar jag inte den här boken som alla andra hyllar? Hur kan vi tycka så olika?

Oftast kommer jag aldrig längre än två och en halv bok. Den första väljs med omsorg. Den måste vara tillräckligt gripande för att jag inte ska kunna lägga ifrån mig den. Handling hela vägen. Så fort jag slagit ihop pärmarna brukar mina terminalglasögon åka fram inför nästa bok. Inte för att de egentligen gör något för min syn, men de ger mig känslan av att jag tar det här med läsande på allvar.

Bok nummer två måste fortfarande ha ett driv, men nu växlar jag upp den konstnärliga höjden. Kanske en potentiell Augustprisvinnare, något som kan slängas nonchalant på mitt soffbord och ge mina gäster en air av hur insatt jag är. Den här boken blåser alltid upp mitt självförtroende för mycket. För ungefär mitt i bok nummer tre, oftast en omtalad hit utan någon egentlig story, men med mycket ”fånga känslan av...”, inser jag att jag har tagit mig vatten över huvudet.

ANNONS

Jag somnar efter ett par meningar några kvällar i rad och till slut återgår jag till mitt verkliga liv framför Netflix med en känsla av misslyckande. Varför älskar jag inte den här boken som alla andra hyllar? Hur kan vi tycka så olika? Är jag död inombords?

I somras var det dags för ett nytt försök. I början av juli instagrammades det flitigt om en bok som coola personer med smak älskade.

Jag skrattade rakt ut, skrev de.

Den är UNDERBAR, vevades det.

En lade bara ut en bild på boken på sin kudde, med sina perfekt manikyrerade naglar ovanpå.

Här var den, inkörsporten. En garanterad hit med fokus på stämning snarare än rafflande händelser, fast rolig. Nu jävlar skulle det hängas med!

Jättefint skriven så klart, men snälla du, stånga mig, sparka mig

Jag släpade mig igenom 193 sidor innan jag fick erkänna mig besegrad. En pistol mot huvudet hade inte kunnat få mig att läsa klart de sista hundra sidorna. Jättefint skriven så klart, men snälla du, stånga mig, sparka mig. Gör nånting. Skrattade inte rakt ut en enda gång.

Jag frågade runt bland vänner som har läst den. Är det jag som är för dum för att uppskatta god konst eller är kejsaren naken?

En sa att han inte ens kommer ihåg den. En annan skrev att hon påbörjade den, men kände “zzz…”. En tredje försöker inbilla mig att han inte har gett upp. Han har bara tagit “paus” för att läsa Demi Moores självbiografi istället.

ANNONS

So much för stämning.

Om fem veckor är det Bokmässa igen. Jag gör mig redo för ännu ett misslyckat litteraturår.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Sluta klippa bort allt som skaver i gamla filmer

LÄS MER:Ni älskar stöket – så länge det inte är på er gata

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS