Jag minns exakt var jag var 2001 när 11 september-attackerna skedde, och jag minns exakt var jag var 2016 när Linda Bengtzing tävlade med låten ”Killer Girl” i Melodifestivalen. På samma sätt kommer jag nog alltid att minnas var jag befann mig den där kvällen den 18 november 2025, när jag fick notisen på mobilen: ”Your Instagram account has been suspended.”
För ganska exakt tre år sedan började jag lägga upp tramsiga inlägg på Instagram, bara för att få mina vänner att skratta. Till en början handlade det mest om att jag gick med i olika Facebookgrupper för vikingaintresserade amerikaner och lurade i dem allt möjligt. Som att simborgarmärket är en gammal edring eller att en skumtomte skulle vara en Odinsstatyett från 800-talet. Efter ett tag var det fler än bara mina vänner som tittade på tramset jag lade upp.
Jag har fått möjlighet att göra så mycket tack vare mitt konto, sådant jag aldrig hade fått göra annars. Skriva här på GP Kultur, trycka upp hundra tygpåsar med ”FITTA KUKEN” i runskrift och springa runt på Bokmässans största scen iförd boxningshandskar. Jag har fått göra så mycket kul. Och nu var kontot borta.
Det sitter långt inne att erkänna att ett Instagramkonto faktiskt kan betyda något. Så förbannat pinsamt. Men när jag såg notisen om att kontot tagits bort permanent, fick jag en känsla som är svår att beskriva. Du vet när du går i en trappa på natten och råkar ta ett steg mer än det finns trappsteg, och foten bara faller rakt ner i mörkret. Så kändes det.
Meta hade inte skickat någon varning och någon vidare kundservice finns ju inte heller. Sådant är reserverat för dem som betalar för den där lilla blå bocken bredvid namnet, och en sån hade ju inte jag. Urfånigt att ha en sån, egentligen. Då ser alla hur mycket man bryr sig om sitt dumma Instagramkonto. Jag skickade in en överklagan till Meta och gick och lade mig.
När jag såg notisen om att kontot tagits bort permanent, fick jag en känsla som är svår att beskriva.
När jag vaknade dagen därpå var kontot tillbaka. Helt oceremoniellt. Ingen förklaring från Meta, bara en notis om att jag inte brutit mot ”cybersäkerheten”. Inte ens ett litet förlåt. (Hallå, kan man få ett litet förlåt någon gång?)
Fast kontot var där, och alla min följare var tillbaka. Här väljer jag att inte erkänna att jag vet exakt hur många följare jag har, tjugotretusen, för det är för pinsamt att erkänna att man har koll. Allt med sociala medier är pinsamt. Men oj, vad glad jag blev.
Jag kunde segerrikt berätta för mina följare att kontot var tillbaka, fast de flesta nog inte ens märkt att det varit borta. Det kändes bra, men den kusliga känslan satt kvar.
Vad hindrar egentligen Meta från att ta bort kontot igen på godtyckliga grunder, styrda av algoritmer? Iallafall om man saknar blå bock, det vill säga en verifieringsikon som bekräftar att ett konto tillhör en verklig person, ett varumärke eller en organisation
När plattformen X, som alla ändå kallar Twitter, införde att man kunde köpa en blå bock, skrattade alla åt det. Det var bara Elon Musk-fanatiker och konspirationsteoretiker som köpte en. Direkt töntstämpel. Så är det fortfarande, oavsett plattform.
På Instagram tänker man kanske mer att det är influencers och kändisar som vill signalera hur viktiga de tycker att de är.
En sån skulle jag aldrig bli, tänker jag för mig själv.
Sen köper jag en liten blå bock till mitt Instagramkonto.
