Får Marcus Berggren att spricka av stolthet.
Får Marcus Berggren att spricka av stolthet. Bild: JOEL MARKLUND

Marcus Berggren: Här är de tre mest göteborgska ögonblicken i mitt liv

GP-artikeln om ”Räkmannen” väckte någonting hos mig. Förträngda minnen av när Göteborg verkligen har visat sitt rätta ansikte, skriver Marcus Berggren.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag läste Jonathan Bengtssons delikata text om “Räkmannen” (GP 14/7) och nåddes av halvt förträngda djupt personliga minnen om tillfällen när Göteborg framstått som mest Göteborg för mig.

Ingen har frågat så här är svaren: mina mest GÖTEBORGSKA minnen genom tiderna (mitt liv).

Obs listan har ingen inneboende ordning – se den som en punktlista:

1. Glenn Hysén ska uppträda på en campingkrog i Småland där jag jobbar som diskare/servitör/ljudtekniker samt trubadur när den ordinarie trubaduren är för bakfull vilket är mycket ofta även för en trubadur. Jag hämtar Glenn Hysén på flygplatsen.

Ingen vet riktigt exakt vad det är Glenn Hysén ska uppträda med men det är slutsålt. Inget hotell är bokat för Glenn Hysén är okej med att sova hos kocken för att få bättre gage.

ANNONS

Jag spricker av stolthet inför min landsman.

Han är en hjälte även när ingen ser på. Hans packning är lätt och får plats i en påse. Jag släpper av honom i ”logen” som är en sned drängstuga en bit från torpet som krogen ligger i. Jag går in till mina chefer som skickar ut mig igen för att fråga om Glenn Hysén vill ha något att dricka. När jag kommer ut i logen har Glenn Hysén plockat fram en silvrig långburk som det kort och gott står “Starköl” på som han måste ha tagit med hemifrån. Varm efter en lång resdag.

Jag frågar om han vill ha en kall öl från baren.

”Nej tack, det går bra, jag har med egen”, säger han och pekar på nödraketen. Jag bugar eller kanske bara hukar, i respekt, så som man gör i närvaron av stora män.

Helt plötsligt kommer en man springandes rakt emot mig

2. Jag är uppe i brevbärartimmen. Går längs Linnégatan.

Det är inte en levande själ på gatan. Inte någon död heller vad jag kan se. Helt plötsligt kommer en man springandes rakt emot mig. Mannen är oklanderligt klädd i smoking och håret är både slickat och blonderat. I ena handen en bågnande attachéväska.

Det där är bortom varje rimligt tvivel Joe Labero. Han är jagad.

ANNONS

Av en man som både springer och skriker som en nypiskad get.

Klädd mer som folk i Emmaus senaste container-kollektion.

Joe passerar. Nypiskade getmannen likaså.

Han bär, förutom några extra kilo, eventuellt på en del demoner.

Vinddraget fläktar skönt. Det sista jag någonsin ser och hör av dem, är när mannen som jagar Joe ropar, på bred göteborgska:

”DU MÅSTE LA TROLLA FRAM GREJERNA MED DIN JÄVLA SKOJARE!!!”

För enda gången i mitt lilla liv känner jag att jag är på precis rätt plats vid precis rätt tillfälle.

Allting klarnar: det är väl så vården fungerar i Partille

3. Jag är ett litet barn. Jag spelar fotboll ute i Tjuvkil med en kompis på en nyslagen äng precis vid havet med fotbollsmål som skriker av snickarglädje. Två stora killar dyker upp. De frågar om vi vill spela. Trots att vi är livrädda känns det läskigare att säga nej.

Ganska direkt trampar jag på en geting. Det är mitt första getingstick. Smärtan är outhärdlig och trots att det känns pinsamt gråter jag som det lilla barnet jag är. Den ena stora killen stoppar spelet och går ner på knä vid mig. Han säger att han ska göra en grej. En konstig grej, men den funkar. Han får upp mig på benen. Sedan sparkar han med full kraft på mitt för tillfället enda friska ben.

ANNONS

"Sådär nu kommer du inte tänka på getingsticket längre”.

Ögonen tåras på nytt. Jag är i chock. Sedan inser jag att det funkar. Den stora pojken är ingen pojke. Han är en vis man.

Långt senare får jag berättat för mig att den mannen var Kim Källström. Allting klarnar: det är väl så vården fungerar i Partille: om du har ett problem – se till att skaffa dig ett annat, mer akut så löser det sig nog ska du se.

Jag lärde mig lite om livet den dagen. Men väldigt mycket om Göteborg.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Ska inte staten vara som en snäll Stalin?

LÄS MER:Bara bebisar vet hur man ska leva livet

LÄS MER:Vi måste värna om de ariska djuren i Slottsskogen

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS