Stadsarkitekt Björn Siesjö går i pension. Från och med hans 65-årsdag den 5 oktober står staden utan arkitektoniskt överhuvud – eller vad man nu ska kalla en tjänsteman som egentligen saknar all exekutiv makt, som bara vänligt kan rekommendera, puffa lite snällt. En grå byråkratroll som passat Siesjö alldeles förträffligt illa.
Inte för att inte politikerna visste vad som väntade när de utnämnde honom 2012. Han var på åtta intervjuer och två psykologtester och det kanske är kutym inom Göteborgspolitiken att vara så grundlig, men man kan lätt föreställa sig snacket i korridorerna: ”Framstår han inte lite väl rastlös?”, ”Kunde han inte vara lite mer diplomatisk?”, ”Tycker han överhuvudtaget om någonting vi byggt här i staden de senaste decennierna?”
Ändå har han blivit kvar i 13 år. Eller rättare sagt, så länge har politikerna stått ut med hans skällande (han har liknat sig själv vid en kamphund). Fram till nu, två år före den egentliga pensionen – han slutar ”på egen begäran”, men stadens alltmer egenmäktiga politiker är helt säkert glada för att bli av med honom.
Det är detta högmod Siesjö hela tiden tvingats tampas med
Hanteringen av honom speglas i den nya gång- och cykelbron över Göta älv. En gyllene möjlighet att visa var Göteborg står arkitektoniskt, att staden faktiskt är den modiga förebild som arkitekturpolicyn slår fast. Men då krävs arkitekttävlingar. Något Siesjö envist propagerat för – hans främsta bidrag till stadens processer, innan han tillträdde var de sällsynta.
Men i stället gick politikerna till samma arkitekter som ritat Hisingsbron och bad dem designa en bro till, så generisk som möjligt, så att de och deras ingenjörer själva kunde knåda om resultatet ifall någon part hade avvikande synpunkter på estetiken.
Jag menar, vad ska man med en stadsarkitekt till när man kan göra jobbet själv?
Det är detta högmod Siesjö hela tiden tvingats tampas med. Ända ifrån start. När han tillträdde var det Anneli Hulthén som var kommunstyrelseordförande och hon struntade som bekant i hur saker såg ut – ”Bara det funkar så” – och motsatte sig bestämt återinförandet av en stadsarkitekt, tyckte det räckte med någon gästprofessor på Chalmers som kom in och tyckte till någon gång om året.
Och när han nu slutar, då är det Johannes Hulter, stadsbyggnadsnämndens ordförande, som till skillnad från Hulthén faktiskt vet han pratar om, innan han blev lokalpolitiker var han den drivande kraften bakom Yimby i Göteborg, men som inte heller är vidare intresserad av det nya – han är stadens främsta förespråkare för arkitektur i gammal stil.
Om det kommer en efterträdare till Siesjö är högst osäkert. Man kan tycka det vore självklart att Sveriges näst största stad ska ha en stadsarkitekt, men före Siesjö var det 14 år utan. Tar politikerna sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att förlänga tjänsten är mitt tips att de utser Lukas Memborn: 47 år, kommunanställd arkitekt sedan långt före Siesjö, uppmärksammad för att med hjälp av historiska stadsplaner ha kartlagt innerstadens förtätningsmöjligheter.
Som följd kan han Göteborgs tillkomsthistoria utan och innan och vet betydelsen av att se bakåt för att komma framåt. En filosofi som tveklöst tilltalar det nuvarande styret mer än Siesjös kompromisslösa modernism.
I dagens intervju med GP berättar Siesjö att han engagerar sig i lokalpolitiken för Miljöpartiet och fortsätter kampen mot Hulter och kompani.
Envis in i det sista.
