Det är sent på hösten. Allsvenskan i fotboll är slutspelad. Den tidiga våren var kall och blåsig. Entusiasterna kom icke desto mindre till arenorna; oberoende av väder, spel och resultat. Några lag inledde svagt; inte minst AIK och IFK Göteborg. Avståndet mellan förhoppningarna och verkligheten blev påtagligt. Malmö FF, det mest välbärgade av de allsvenska lagen, gick lika starkt som förväntat. Häcken, en ny stormakt inom svensk fotboll, likaså. Elfsborg, di gule från Borås, med en god ekonomi, överraskade och utmanade storstadslagen.
Innan säsongen var experterna ofta kategoriska. Allsvenskan skulle sluta med att Djurgården vann, att Malmö kom tvåa, Hammarby trea, AIK fyra och Häcken femma och därefter de andra lagen. Lite huller om buller.
Stockholm, den stolta staden vid Mälaren, skulle således inta tre av de fyra främsta platserna. Möjligen skulle uppstickaren från Hisingen kunna konkurrera om Lennart Johanssons pokal. Men den enda verkligt seriösa rivalen ansågs di himmelsblå från Skånes metropol vara, som också till sist vann årets allsvenska. Följt av Elfsborg och Häcken.
Vi föreställer oss att de rika segrar och att de fattiga förlorar
En föreställning präglar vår tid; de fotbollsklubbar som har mest pengar och störst omsättning vinner de flesta matcherna. Det går att köpa framgång; i allsvenskan och i än större utsträckning i de stora europeiska ligorna. Manchester City, Liverpool, Manchester United, Paris Saint Germain, Bayern München, Real Madrid och Barcelona är de mest framgångsrika. Intäkterna ligger i storleksordningen 8 miljarder för var och en av klubbarna. Newcastle är på väg åt samma håll med hjälp av kapital från Saudiarabien. Lagen i Champions League drunknar i sekiner. De svenska lagen och deras ekonomiska resurser påminner ur ett europeiskt perspektiv om den fattige kusinen från landet.
Att söka generösa sponsorer och solida ägare har blivit framgångsreceptet. Vi föreställer oss att de rika segrar och att de fattiga förlorar. På fotbollsplanen, såsom i livet. Den andefattiga ekonomismen har blivit allas verklighet.
Men fotbollen har en annan sida; i sitt väsen är den åskådlig och till delar oberäknelig. Den är drabbande och möjliggör känslomässig utlevelse.
Än en gång lär experterna ta till orda och sia om framtiden
Man fastnar inte sällan av oklara anledningar för ett lag. I mitt fall blev det IFK Göteborg. I år höll det på att sluta i en katastrof. Inte i en mänsklig katastrof utan i en fotbollskatastrof. Inte i en tragedi som kriget i Ukraina, eller likt den ovärdiga rasismen eller antisemitismen, eller såsom när föräldrar tvingas erfara att deras barn drabbats av livshotande sjukdom. Icke desto mindre var det plågsamt att se IFK bli utspelat av Varberg under den kyliga julimånaden och med stormsteg sjunka ned mot den näst högsta divisionen i fotboll för herrar.
Sedan kom en teknisk direktör från Stockholm, en tränare och två fotbollsspelare från Danmark. De övriga i laget drogs med och säsongen räddades. Blåvitt undvek med nöd och näppe en förnedrande degradering.
Snart är våren här; ljuset återvänder liksom den allsvenska premiäromgången. De passionerade samlas på arenorna. Än en gång lär experterna ta till orda och sia om framtiden. En sak har vi dock lärt oss; vi kommer alla att få uppleva besvikelser men även känslor av upprymdhet. Det oförutsägbara väntar.
Till syvende och sist handlar det kanske om att inte minst i motgång försöka älska sitt ursprung mer än tidstypiska föreställningar om pengars överhöghet. De ståndaktiga överlever, ingen klarar sig utan fru Fortuna och livet förblir gåtfullt. Det är också sant för fotbollen.
Läs mer av Per Magnus Johansson i GP Kultur:
LÄS MER:Jag tror mer på staden än nationalstaten
LÄS MER:Vilket ansvar har vi alla för gängvåldet?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
