Nej, Gina Dirawi är såklart ingen ”ny” programledare för Melodifestivalen. Tvärtom. I år leder hon sändningarna för fjärde gången, och slår därmed trotjänare som Ulf Elfving och Petra Mede.
Men till skillnad från Mede och Elfving, och till retsamma parhästen Hampus Nessvolds förtjusning, har Gina inte blivit invald i Melodifestivalens Hall of fame. Ännu, ska tilläggas.
Givet att Melloredaktionen gärna jobbar med ”thrill and suspense” och tycker om att hålla sina tittare på halster (minns vår enorma förlösning förra året när Uffe Persson till slut dök upp och sjöng ”Nästa weekend”) kan vi nog räkna med att Gina Dirawi väljs in där när Mellosäsongen tar slut.
Men vad pratar jag om? Årets säsong har ju bara börjat och den första delfinalen precis avslutats. Så vi snackar väl lite om den?
Ett större problem än att A-Teens fuckar upp rumstiden är SVT:s fullständigt hopplösa sätt att redovisa tittarnas röster.
Även om en del skämt inte riktigt landade hos publiken i Linköping, som driften med Dermot Clemenger (”det går inte att telefonrösta från ett steakhouse i Cardiff”), var programledarna bra, gränsande till klockrena, och ofta riktigt roliga. Gina Dirawi är det rappa proffset men Hampus Nessvold hjälpte minsann till att ro den här krängande skutan i land.
Föga överraskande blev Greczula först att ta sig till final, vilket GP:s Melloteam och alla andra vid sunda vätskor redan hade förutsett. Och det är väl inte så mycket att orda om. Han känns trygg på scen, sjunger bra och har den där rockstjärne-auran som de andra gärna vill åt.
Då spelar det mindre roll att hissen inte riktigt funkade som den skulle. I den här konkurrensen fanns det ändå ingen som kunde hota Greczulas Björn & Benny-rip off, trots att bidraget saknar förra årets flygande piano och festliga skrevkamera.
Med sig till finalen tar Greczula det återförenade A-Teens. Kul att deras återförening inte dog i hallen, men nog borde medlemmarna i A-Teens fundera på ett namnbyte till finalen? De fyllde ju 40 härom året så kanske … A-Dults?
Och innan vi tackar för i kväll måste vi väl även tackla elefanten i rummet. Eller den knallgula kycklingen då.
Ett större problem än att A-Teens fuckar upp rumstiden är SVT:s fullständigt hopplösa sätt att redovisa tittargruppernas röster och artisternas poäng.
Jag orkar inte ens försöka förstå hur de har tänkt, men kan bara konstatera att det omöjligt ska behöva ta så här lång tid att skaka fram två finalister och en kvalartist.
Redan efter 45 minuter yttrade Gina Dirawi de magiska orden: ”Vi har ett resultat”. Ändå tog det ytterligare 45 minuter för att knyta ihop säcken. Och stöket med att utse Jacqline till en chanslös kvalartist, och bara göra det för tittarna på SVT Play … söte jesus. Visserligen är andra chansen djävulens kalsong men detta måste ni åtgärda, SVT, eller helst stryka hela kvalet. Då kan vi rösta ut fyra låtar i varje deltävling. Underbart!
Och innan vi tackar för i kväll måste vi väl även tackla elefanten i rummet. Eller den knallgula kycklingen då.
Jag tänker på Glenn Hysén och hans fallande sjöko när jag ser Junior Lerin sjunga.
Minns ni ”Kändishoppet” i TV3? Olika kändisar skulle bedömas av Ulrika Knape när de kastade sig ut från trampoliner och hopptorn, och där Glenn Hyséns bästa insats kom att gå till historien som ”den fallande sjökon”.
Jag tänker på Glenn Hysén och hans fallande sjöko när jag ser Junior Lerin sjunga.
Men jämförelsen haltar då ingen förväntade sig att Hysén skulle ta sig an det tyska hoppet i pik med någon större perfektion eller bryta vattenytan i en stilren Immelman.
Däremot förutsätter många av oss att Melodifestivalens handplockade artister ska kunna hålla en ton, eller i brist på det mima snyggt och vara underhållande. Annars tar de bara upp utrymme och är i vägen.
Som Junior Lerin.
God, glad och gulfjädrad gör han sig bättre som påskpynt hos Ernst Kirchsteiger än som en av artisterna i Melodifestivalen.
Det är såklart upp till SVT att bestämma vem som får delta i deras tävling, men ge i så fall Junior en bättre låt! Det skickades in 3 888 bidrag till årets festival. Något av ett rekord vad jag förstår.
Om ”Copacabana boy” verkligen var bland de 30 bästa så är vi alla illa ute.
