Per Magnus Johansson: Det är meningslöst att psykiatrisera Serge Gainsbourg

Försöken att göra den nydanande och plågade undantagsmänniskan till ett objekt för diagnostiska kategorier är sällan lyckosamma. Den skapande människan är inte unik genom sitt psykiska lidande utan genom sitt verk, skriver Per Magnus Johansson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Hur kan man förstå det psykiska lidandet hos en kreativ människa? Under vintern och våren 2023 (från den 25:e januari till den 3:e september) anordnades i Paris en utställning – ”Le mot exact” – om den franske musikern och poeten Serge Gainsbourg (1928-1991). Den visades på Centre Georges Pompidou; en kulturinstitution som öppnades 1977 på initiativ av den dåvarande franske presidenten Georges Pompidou. Det välbesökta evenemanget väckte uppmärksamhet. Gainsbourg var en utsatt människa, vars existentiella belägenhet regelbundet exponerades i skilda sammanhang. Han kunde svära och vara oförskämd, märkbart berusad och explicit sexuellt provocerande i radio och television. I det offentliga rummet kedjerökte han skamlöst. Han led inte av förlamande hämningar.

ANNONS

Låt oss återvända till historien. En viktig referent för den på sin tid omtalade svenske läkaren, psykoterapeuten och författaren Poul Bjerre var Friedrich Nietzsche. Bjerre började omkring 1895 att ta del av den tyske filosofens och filologens verk. Varje morgon under sina kandidatår studerade han Nietzsche och kom att beundra honom. Han drabbades av dennes bortgång år 1900. Bjerre skrev tre år senare en bok om honom med titeln ”Det geniala vansinnet. En studie till Nietzsches minne”, efter att bland annat ha läst den rysk-tyska författarinnan och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomés verk om den banbrytande tänkaren. Hans egen bok, en av hans mest uppmärksammade, översattes omgående till tyska och franska.

Nietzsche var på flera sätt viktig för Bjerre. Han tog avstånd från en förklaring av den originelle filosofen utifrån ett psykiatriskt perspektiv. Han insisterade på att vansinnet möjliggjorde Nietzsches genialitet. En frisk Nietzsche, skriver Bjerre, "hade inte bragt Zarathustra i dagen". Och han fortsätter: "På samma gång som sjukdomen bröt ned honom som människa, reste den honom upp som diktare och tänkare. Den förintade hans mänskliga personlighet, men den fulländade på samma gång denna personlighets verk." Bjerre tänkte sig att filosofen hade ursprunglig själslig hälsa tillsammans med vad han kallade genial begåvning och hopplös sinnessjukdom. I honom levde de olika delarna sida vid sida.

ANNONS

Det mest intressanta med Nietzsche och Gainsbourg, som skiljs åt av nästan ett sekel, är vad de lämnat till eftervärlden.

Försöken att göra den nydanande och plågade undantagsmänniskan till ett objekt för psykiatrins diagnostiska kategorier har sällan varit lyckosamma. Alltför ofta skaver diagnostiserandet. Det mest intressanta med Nietzsche och Gainsbourg, som skiljs åt av nästan ett sekel, är vad de lämnat till eftervärlden. Deras psykiska lidande gör dem inte unika, medan deras verk särställer dem.

Den franske idéhistorikern Michel Foucault uppfattade detta slags fenomen redan under sin tid i Uppsala i mitten av 1950-talet. I ”Vansinnets historia under den klassiska epoken”, publicerad första gången 1961, visar han att det konstnärliga och intellektuella verket överskrider fackmannens försök att inringa och begreppsliggöra upphovsmannens själsliga förtvivlan. Den torftiga psykologiska terminologin fångar inte geniets särart; försöket att psykiatrisera Nietzsche, Antonin Artaud, Vincent van Gogh, Carl Fredrik Hill, Friedrich Hölderlin, August Strindberg, Karin Boye, Sigrid Hjertén, Frida Kahlo eller Nelly Sachs ekar inte sällan mot tom resonansbotten.

På utställningen i den franska huvudstaden framträdde en intensivt arbetande människa.

En inre logik medför att skilda maktstrukturer och dess representanter variationsrikt under olika perioder pekar ut individer, avskiljer dem och ger dem en avgränsad och bestämd plats. De inneslutna försöker att definiera de uteslutna. DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – den femte upplagan av diagnosmanualen – hittar inte fram i den snåriga terrängen.

ANNONS

På utställningen i den franska huvudstaden framträdde en intensivt arbetande människa. Folk från världen över vallfärdar till hans gravplats på Montparnassekyrkogården. Minnesstenen har blivit en kultplats, som smyckas med metrobiljetter, blommor, pennor, lappar med meddelanden till den döde och inte minst med tårar. Kärleken till ordkonstnären visar sig också i att man samtidigt ska förvandla hans privatbostad – 5 bis Rue de Verneuil i 7:e arrondissement – till ett museum. Det kommer att invigas i början av hösten; den 20:e september. Intresset för hans poesi och musik består. Serge Gainsbourg, vars föräldrar hade ett ryskt/ukrainskt judiskt ursprung och kom till Paris 1921, har blivit en del av det franska kulturarvet. Ett arv som också är vårt.

I en tidigare version stod att utställningen ”Le mot exact” varade mellan 25:e januari och 8:e maj. Utställningen har dock blivit förlängd. Rätt är att den nu varar till 3:e september.

Läs mer:

LÄS MER:Det är en förälders plikt att anstränga sig för sitt barn

LÄS MER:En fransk kosmopolit har lämnat oss

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS