Roland Poirier Martinsson: Därför ska vi inte bestraffa civil olydnad

På senare år har det givits gott om tillfällen att diskutera civil olydnad. Aktioner för att bevara våtmarker ger mig lust att åka till myrarna med en hårfön för att på egen hand torka ut dem. I Lund avbryter skränfockar statsministern för att de inte delar hans åsikter. Greta Thunberg agerar utanför lagen för att politiker inte fattar beslut enligt hennes diktat. Just nu pågår manifestationer mot kriget i Gaza vid amerikanska universitet, där studenter och lärare protesterar på ett sätt som kan liknas vid uppror.

Ändå får man leta länge efter diskussioner om själva fenomenet att bryta mot lagen för att påverka lagstiftarna. Allt vi får är antingen krav på att slänga haveristerna i fängelse eller sentimentala hänvisningar till sedan länge svunna tonårsuppror.

Personligen tror jag att samhället bör tillåta civil olydnad som ventil mot skarpa konflikter mellan staten och opinionen. Svårigheten är att avgöra när staten har tillräckligt fel eller är så passiv att det är rätt att avfärda den, till och med om majoriteten står på dess sida. I Sydafrika under apartheid var det lätt, men är det lika självklart att människor i inre Norrland ska tvingas välja bort tidningsprenumerationen för att ha råd att köra till närmaste vårdcentral? Och de som kedjar fast sig vid kärnkraftverk, varför är de mer värda än dem som förlorar jobbet när elbristen gör att fabriken slår igen?

Våtmarksivrare som stoppar trafik och därmed ambulanser, ägnar de sig åt våld?

Filosofen Henry David Thoreau vägrade betala skatt för att inte tvingas finansiera krig och slaveri. I sin essä ”Civil olydnad” (1849) krävde han att den som bryter mot lagen för sitt samvetes skull inte använder våld och är beredd att ta sitt straff. Men vad är egentligen våld? Högerextremisterna som i förra veckan misshandlade deltagare vid ett politiskt möte i Gubbängen är brottslingar, men studenterna som krossar fönster, ägnar de sig åt våld? Våtmarksivrare som stoppar trafik och därmed ambulanser, ägnar de sig åt våld?

Det finns en distinktion som inte löser problemet, men åtminstone erbjuder ett sätt att sortera röran: indirekt olydnad vill påverka opinionen genom att väcka uppmärksamhet kring en fråga. Det ägnade Thunberg sig åt när hon skolkade framför riksdagen med sitt plakat. Direkt civil olydnad är att gå rakt på dem man är ute efter. Det ägnade Thunberg sig åt när hon blockerade ingången till riksdagen (om än mest som en symbolisk handling).

Det känns rimligt att staten är mindre tillåtande mot sådan direkt civil olydnad.

När jag grubblar över krångligheter vill jag vanligen nå fram till ett genuint tvivel

Jag kan dock inte tycka att staten bör bestraffa civil olydnad i alla dess former som ett vanligt brott. Det skulle bereda marken för demokratins förtryck av minoriteter, eftersom civil olydnad ibland är det enda medel som återstår för en minoritet som är så liten att den inte kan påverka med hjälp av demokratins erbjudanden, men ändå driver en uppenbart rättfärdig sak.

När jag grubblar över krångligheter vill jag vanligen nå fram till ett genuint tvivel. Det är ett tecken på att jag bättre förstår flera sidor av saken, men det är också en lyx jag kan kosta på mig, eftersom jag inte behöver fatta politiska beslut. Min uppgift är i stället att göra politiker lika vimsiga som jag.

Så länge båda sidorna i frågan vet exakt vad de tycker vet vi att de nonchalerar diskussionen. Det är först när de inte vet vad de tycker som de är kapabla att fatta beslut. För att nå dit behöver de hjälp av flera av dem som betraktar sig som samhällets fria tänkare. Än så länge är de flesta av dem lika tvärsäkra.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vi måste prata om klichéerna i debatten

LÄS MER:Vi är många som förtjänar en ursäkt från Greta Thunberg

LÄS MER:Låt oss få tala om våra sår utan att bli hånade

Roland Poirier Martinsson