För ett tag sedan publicerade Aftonbladet en mänsklig artikelserie av Eric Rosén om kriminalvården. Han beskriver ett besök på Hällbyanstalten och berättar att det inte är första gången: ”Jag har varit här tidigare, flera gånger. Men det är mer än 20 år sedan nu.”
Det är en suggestiv upplysning.
Vi får sedan veta att Roséns egen far suttit på Hällby för att ha dödat en människa. Några anställda kommer ihåg honom. Rosén blir berörd när han känner igen sin pappa i personalens minnen.
Sedan kommer det: ”Det är ett jävla tjat om pappas fängelsetid ibland i mina texter.”
Det är en mycket sorglig mening. Var och en som följer svenska kultursidor vet vad den betyder. Rosén skriver om en unik händelse som påverkat honom djupt, sätter in den i ett sammanhang, men måste gardera sig för att undvika syrligheter om den medelålders kulturmannens självupptagna fascination inför sin egen historia.
Jag gissar att Rosén precis som jag inte är rädd för myggor
Men, Eric, givetvis är det inte alls ett jävla tjat. Historien och erfarenheten är värd att berätta från olika håll med olika känslor av samme man, annars hade du inte gjort det, men nu är det en gång för alla så att människor som skriver omges av blodsugare. Antingen stannar man inne varje sommarkväll eller viftar man bort dem, tar till myggmedlet: den självironiska klacksparken.
Jag var där själv för inte länge sedan. Min pappa gav oss en tillräckligt intressant barndom för att den skulle bli ett spår i något jag skrev om klassamhället. Texten var svår att skriva och hemsk att se i tryck. Vad petade jag in tolv rader från slutet? Detta: ”Ibland undrar jag hur en normal barndom känns, att inte ha så mycket elände att skryta om.”
Skryta om?
Jag gissar att Rosén precis som jag inte är rädd för myggor. Man störs ju av hur betten kliar när man vill sova, men annars är det mest att man tröttnar på dem i förväg. Man tvekar, stryker somliga rader, skriver tillbaka dem. Tänker på myggen. Känner att man borde ha stannat hemma.
För tretton år sedan firades Bob Dylans 70-årsdag. Dagens Nyheter sände en kulturskribent till mig för att fråga mig om artisten, som jag kan mycket väl. Under det långa samtalet nämnde jag i förbifarten en Dylantavla jag köpt för länge sen.
”Var har du den?” sade kulturskribenten.
”Den hänger i hallen.”
Några dagar senare kom tidningen. Enligt artikeln möts mina gäster omedelbart av mitt hallmärke, tavlan, hängd innanför dörren som en vapensköld, en identitetsskapande signal.
Jag hade blivit Dylanmannen.
Dylanmannen är seglivad. Boomers, vi får se. Gubbslem kom och gick
Sådana schabloner, en del är varaktiga, de flesta kommer och går, utnyttjas av personer så vaga att den enda schablon som inrymmer dem är den som stämplar dem som skribenter som lever på schabloner.
Dylanmannen är seglivad. Boomers, vi får se. Gubbslem kom och gick. Godhetsknarkare har etablerats, kanske är den livskraftig. Identitetsfeministen kom och gick. Åttiotalisten är relativt ny, den lär dominera när fyrtiotalisten dött.
Vad de har gemensamt är att de omöjliggör för dem med problematiska pappor att skriva om problematiska pappor. Åttiotalister kan inte diskutera åttiotalet. Godhetsknarkare kan inte kräva mjukare tag.
Jag vet inte vilka mekanismer som ligger bakom fenomenet. Ibland läser jag kultur och samhälle i andra länders tidningar, men inte tillräckligt ofta för att kunna säga detta: att fenomenet är typiskt svenskt.
Givetvis ger det medelmåttor en röst.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hur tänkte du nu, Sara Skyttedal?
LÄS MER:USA:s problem är långt större än Trump
LÄS MER:Ni gör att SD bara fortsätter att växa – och växa
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
