Ganska ofta tänker jag på hur skönt det är att inte vara singel. Bortsett från de uppenbara anledningarna – att vara kär och ha någon att dela hemförsäkring med – känns alternativet som ett riktigt Sisyfosarbete. Var träffar man någon år 2025? Ingen går längre ut och raggar på klubb, folk har tröttnat på Tinder och skulle man som tjej ändå lyckas håva in en möjlig baby daddy är risken rätt stor att han lyssnar på Joe Rogan och känner sig ”hotad av ökade rättigheter för kvinnor”.
Tack, men jag dricker hellre Systemets PFAS-vin.
Jag tror faktiskt inte att det har med ålder att göra, att dejtingmarknaden (betraktad utifrån) känns som ett öde nöjesfält. Singellivet har gått från att förknippas med “Sex and the city”, “Girls” och “Fleabag”, till att kännas som “The Last of Us”: en postapokalyptisk värld där svampmonster (incels, MAGA-män och inkastare på Grabbarna Grus) hotar att infektera alla de ser med ett dödligt bett. Inte konstigt att barnafödandet är lägre än någonsin.
Det känns i min bok direkt oförenligt med att, tja, tillbringa tid med sig själv.
Konceptet solo dating har dykt upp allt mer på senaste tiden. Upplägget är egentligen inget revolutionerande, man tar en eftermiddag eller kväll för sig själv. Kanske äter man middag, går på bio eller ser en pjäs med sitt eget huvud som enda sällskap. Mobiltelefoner är förbjudet enligt vissa, andra är mer liberala och viger en del av sina ensamdejter åt att dokumentera dem på sociala medier.
Min första reaktion gentemot solo dating var positiv. Som ensambarn som tillbringat oändligt många timmar i mitt eget sällskap är jag instinktivt skeptisk mot alla som ständigt måste vara runt folk. När annars ska man hinna våndas över allt korkat man sagt?
Men som alltid när en redan uråldrig aktivitet (att göra saker själv) får ett nytt hippt namn (solo dating) så beror det på att någon försöker kapitalisera på det. På Wellness-sidan av sociala medier, internets allra värsta kaninhål, säljer inflytelserika solodejtare kurser i hur man blir den bästa versionen av sig själv efter ett break up (spoiler: man bantar och gör fillers). Andra uppmanar sina följare att åka på en spaweekend för att bli “sin egen bästa vän”. Det känns i min bok direkt oförenligt med att, tja, tillbringa tid med sig själv. Och ganska pinsamt.
Sociala medier har en tendens att töntstämpla även de mest basala behov.
I DN läser jag om hur självupptagenheten ökar, vilket känns helt i linje med ensamdejternas uppsving. I stället för att vara ett sätt att koppla av och tänka ostört är det bara en i mängden av identitetsskapande arbete som internetgenerationen tar till för att bygga sin image. Har du ens varit på bio själv, om du inte la upp 74 bildspel och en story om det på Instagram?
Sociala medier har en tendens att töntstämpla även de mest basala behov. Det går inte att äta en krämig pasta utan att känna sig som en oironisk matbloggare, eller att ta en löprunda utan att känna sig som en del av en sellerijuice-kult. Det är förbannat synd. Jag unnar verkligen offren för den kassa dejtingmarknaden att dricka ett glas vin själva på lokal, utan att vi andra ska tro att de försöker bli sin egen bästis.
