Den svenske litteraturvetaren och publicisten, Olof Lagercrantz (1911-2002), Dagens Nyheters chefredaktör mellan 1960 och 1975, skriver i ”Om konsten att läsa och skriva”, utgiven 1985, följande:
”Alla, som skriver, har verkligheten som sin uppdragsgivare. Att vara trogen mot det man anser vara sant blir uppgiften. Det betyder att en känsla av otillräcklighet med naturnödvändighet hör till skrivarverksamheten. En författare måste uppfatta sig själv som någon som ger för litet och ej exakt nog.”
Att försöka förstå och ge en bild av den mångfacetterade verkligheten är en grannlaga uppgift. Skriftställaren befinner sig i en form av trohet i förhållande till vad som är rimligt att antaga är sant; ofta en svåröverskådlig och stundtals diskutabel sanning. Skribenten tvingas leva med en gnagande känsla av att det finns fler aspekter att beakta; den färdigställda artikeln, avhandlingen, boken, dikten, dramat eller essän skapar återkommande ett behov av en ny text. Det går nästan alltid att lägga till kompletterande tankar.
Det finns ingen minnesvärd text, som inte på det ena eller andra sättet är underkastad en strävan efter trovärdighet. Utan förnimmelsen av ett bristtillstånd skulle inget angeläget verk ha kommit till stånd. Det är en konstruktiv vana att ifrågasätta den egna texten. Är angreppssättet adekvat? Har jag hittat ett lämpligt tonläge? Är det rätt ord, finns det en synonym som bättre täcker det jag vill ha sagt?
Men den skrivande ger inte upp. Skribenten är ansvarig för det som trycks; svart på vitt
Min ofullkomlighet och bristen på kunskap driver mig mot att fortsätta att läsa och skriva. De dagliga studierna är ett försök att ta sig an de utmaningar som tillkortakommandet innebär; som en utforskande Don Quijote, som kämpar med en i det närmaste omöjlig uppgift. Men den skrivande ger inte upp. Skribenten är ansvarig för det som trycks; svart på vitt. Det är en skyldighet i förhållande till läsarna; ett sätt att upprätta intellektuell anständighet. Vi måste alltid göra ytterligare en ansträngning. Bemödandet blir ett sätt att erkänna att ofullständigheten tillhör människans villkor. Överkrav är i längden det enda som är tillräckligt.
Och samtidigt får man inte glömma; för oss som återkommande försöker studera är en dag utan läsande och skrivande en bortkastad dag. En smygande frustration gör sig påmind när man upptäcker att dagen går mot sitt slut och man tvingas konstatera att ännu har jag inte skrivit några genomarbetade rader eller läst en kvalificerad text. Men också det man skulle kunna kalla den motsatta iakttagelsen; jag har i dag åtminstone försökt att skriva och jag har tillika lärt mig något nytt. Begäret att veta har väckts och okunskapen har fått sig en törn. För att kunna skriva på riktigt måste vi acceptera att det är så lite vi känner till i förhållande till det som går att veta. Det oändliga äventyret att förstå mer av den gåtfulla människan och hennes livsvillkor tar aldrig slut.
Texten måste även få en form; orden måste söka sig in, skapa en förbindelse till den andre där igenkännandet är möjligt, där sinnligheten förnims, där den som tar emot dem får tillgång till färg och nyanser. Vi vet om att i den noggranna läsningen kan ett emotionellt och intellektuellt möte uppstå och känslan av ensamhet tillfälligt överskridas. Orden försvinner inte spårlöst ut i rymden. De dröjer sig kvar, fastnar i minnet och landar på kroppen. Texten har lämnat ett avtryck, skribenten erövrat en läsare och orden har fått ett härbärge.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Det är meningslöst att psykiatrisera Serge Gainsbourg
LÄS MER:Det är en förälders plikt att anstränga sig för sitt barn
LÄS MER:Vad ger oss rätten att köra folk från hus och hem?
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
