Inledningsscenen i Rachel Sennotts dramaserie “I Love LA” börjar strax innan klimax. Huvudkaraktären Maia, spelad av Sennott själv, ligger med sin kille Dylan ( Josh Hutcherson ) och är precis på väg att nå svindlande höjder när en jordbävning bryter ut och sätter sovrummet i gungning. Hon beordrar honom att fortsätta och han lyder, det är ändå ingen idé att protestera.
Maia är van vid att få som hon vill. I LA:s influencervärld ingår manipulation i spelreglerna. Ingen relation är värd något om den inte går att använda i karriärstegen eller i ett ironisk-estetiskt Instagrambildspel. När Maias före detta bästa vän Tallulah ( Odessa A'zion ), som blåst henne på såväl pengar som på deras gemensamma dröm, plötsligt dyker upp och ber om att få slagga i hennes lägenhet har hon inget annat val än att säga ja. Tallulah har alldeles för många följare för att göra sig ovän med.
Sett till sitt cv är Rachel Sennott antagligen den bäst lämpade kandidaten för att fånga den ekonomiska ytterligheten av sin generation. Sedan hon slog igenom 2020 med den underbara dålig stämning-komedin ”Shiva Baby” har hon bland annat setts i musikvideon till Charli XCX:s ”360” och i skräckfilmen ”Bodies bodies bodies”, om ett gäng klicktorskar som faller offer för sin egen jakt på content.
Serien fyller ett tomrum i utbudet av generationsdramer om och för generation Z
Det enda som fattas i Sennotts meritförteckning är ett par kända föräldrar, vilket hon såklart har kompenserat för genom att casta nepobabyn True Whitaker i rollen som Maias vapendragare Alani.
Serien fyller ett tomrum i utbudet av generationsdramer om och för generation Z. Sam Levinsons “Euphoria” fångade visserligen flera andra aspekter av att vara ung i dagens USA (opioidkrisen, transfrågor, att vara hopplöst förälskad i Jacob Elordi), men la ganska lite fokus på livet bakom skärmarna. Kanske berodde det på att serien kom 2019, precis innan begrepp som brainrot blivit en del av vårt gemensamma ordförråd.
I “I Love LA” är de sociala medieplattformarna tvärtom en del av skådeplatsen. Den virtuella världen långt mer betydelsefull än den verkliga, anonyma följare viktigare än relationer av kött och blod – eftersom de styr materiella förhållanden.
Låter det cyniskt? Det vore en grav underdrift. Men Sennott är inte här för att moralisera kring sin generations brist på verklighetsförankring eller uppfuckade dopaminnivåer, utan för att gestalta maskineriet bakom selfies som signalerar nyväckt embryo och total obryddhet, men i själva verket tagit timmar att få till.
På sätt och vis är “I Love LA” den första riktiga arbetsskildringen av influenceryrket. Ett ord som kanske mer än något annat definierar tiden vi lever i och vilka som är dess makthavare. Men att serien, som det har påståtts både en och två gånger, skulle vara en “Girls” för generation Z tror jag knappast. Och det finns en mycket enkel anledning till det.
För även om Lena Dunham också drev med egenheterna för sin generation, låg hennes fokus först och främst på karaktärernas inre liv och deras relationer. Kärnan i ”Girls” var Hannah, ett störigt ensambarn med uppförstorat ego som gång efter annan gick tillbaka till sitt kufiga ex trots att han var våldsam och sämst.
I “I Love LA” är de sociala medieplattformarna tvärtom en del av skådeplatsen.
Under seriens sex säsonger förändras hon lika mycket som världen runtomkring henne. Det var det som gav serien dess kultstatus, som gjorde att man kunde relatera. Man hatade Hannah och kände med henne på samma gång eftersom hon tilläts vara flerdimensionell. Att “Girls”-tjejerna hade obetalda internships, spammade på Twitter och hela tiden gick runt i lite för tajta jeans var blott parenteser som definierade dramats tid och plats. Inte seriens raison d'être.
Men i “I Love LA” är tidsmarkörerna viktigare än något annat. Fyra avsnitt in behandlas karaktärerna och deras relationer med samma ytlighet som deras Instagramkonton. Man får aldrig riktigt en känsla för vilka Maia och hennes vänner är, vad de bär på och vad som driver dem.
Det är synd, även skärmskadade klicktorskar har ju ett inre liv. De förtjänar en generationsskildring som tar deras verklighet på allvar.
