Glädjespridare. Det är deras jobb. Och det kan förstås vara svårt att förstå, klädda i svart som de ofta är, runda uggleglasögon med sådan där tjock skalm, prästlika. Men det är faktiskt det de är utbildade till, att generera trivsel och trygghet, skapa stimulerande miljöer där vi vill umgås. Efter fem och ett halvt års universitetsstudier finns det ingen yrkeskår med tillnärmelsevis samma specialkompetens.
Ändå misstros de mest hela tiden.
Vad kommer det sig att arkitekter är så impopulära? Johannes Hulter, stadsbyggnadsnämndens socialdemokratiske ordförande, tycker att de förfular mer än förskönar. Den föreslagna byggnaden på Götaplatsen, Nya konst, betraktades som så gräslig att politikerna helt sonika presenterade ett eget förslag, ansåg sig rita bättre själva. Plus att Arkitekturupproret ju fortsätter att växa, ständigt, blir större och större – bättre att bygga i gammal stil, kopiera det som varit, så vet vi vad vi får!
Men i stället har arkitekternas respons snarare förstärkt bilden av dem som världsfrånvända
Det är kritik som borde vara lätt att bemöta, särskilt för en kår med så gedigen utbildning. Om inte annat kunde arkitekterna trycka på den framtidstro som en samtida byggnad har potential att signalera; väl utförd är den ju ett bevis på vår generations uppfinningsrikedom – titta vad vi kan! – och vår förvissning om att den här staden, den kommer leva länge än.
Men i stället har arkitekternas respons snarare förstärkt bilden av dem som världsfrånvända. Om de inte strutsat fullkomligt, försökt trolla bort sig själva, har de antingen blivit ännu mer dogmatiska, propagerat för modernismen som den enda vägen, som om klassicismen och barocken och rokokon aldrig ens existerat. Eller lagt huvudet på sned och pratat klimat och miljö, vikten av äkta material, rena rumsligheter, fritt ljusspel – allt för att avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan.
Att man frivilligt tackar nej till en hel verktygslåda full av uttryck, hur kan det komma sig? Möjligheten att skapa de där trygga och trivsamma miljöerna blir ju så mycket större om man har fler former att tillgå. (Eller som det uttrycktes av Zaha Hadid, den organiska arkitekturens främsta företrädare, ”Varför begränsa sig till den 90-gradiga vinkeln när det finns ytterligare 359?”) Men så indoktrinerad är uppenbarligen den svenska arkitektkåren; kollegernas respekt är viktigare än brukarnas, konsensus är viktigare än kvalitet.
Fortsätter kåren att obstinat vägra en nyanserad diskussion kommer den straffa ut sig själv
Tack och lov är denna attityd ohållbar. Mycket för att kritiken knappast kommer mattas, ”stilkriget” diskuteras nu på bästa sändningstid, engagemanget har vuxit till förstasidesstoff, fortsätter kåren att obstinat vägra en nyanserad diskussion kommer den straffa ut sig själv. Men främst för att arkitekternas arbetssätt är på väg att förändras. Medan modernismens modus operandi alltid varit att strukturera, rationellt och hårt – en renrakningsmetod möjliggjord av världskrigens förgörelse – handlar dagens uppdrag alltmer om anpassning, om att respektera det existerande.
I en sådan situation kan man inte slentrianmässigt applicera samma fyrkantsformel, då krävs lyhördhet och empati.
Och glädje.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Stad till salu. Bruksanvisning medföljer ej . Ångerrätt ingår.
LÄS MER:Vi har mycket att lära från danskarnas arkitektur
LÄS MER:Recension: Mark Isitt om Citygate och Kineum
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
