Recension: Mark Isitt om Citygate och Kineum

Vi börjar vid en snövit skyskrapemodell på ett snövitt podium, spröd som kristyr, byggd i papp, nästan två meter hög, en bit av Gårda som landat här på Vesterbrogade i Köpenhamn, på kontorets poolblåa linoleummatta. Stolt som en svan.

Man skulle kunna tro att Gud fader själv limmat ihop härligheten. Vilket han på sätt och vis har. Henning Larsen var dansk arkitekturs obestridlige portalfigur från mitten av det postmoderna 80-talet fram till sin död 2013, känd för sin förmåga att modellera ljuset, knådade skuggor som keramiker drejar krukor. En talang som hans tidigare anställda nu försöker matcha.

Citygate-modellen vittnar om deras kapacitet, högteknologi parad med klassisk skönhet. Lång och slank oavsett om du ser den från kaffeautomaten eller skrivbordet eller konferensrummet, trots att våningsplanen i verkligheten mäter hela 60 meter från spets till spets. De helglasade hörnen är fria från pelare, våningarna tycks sväva fritt, en skirhet som förstärks av sollamellerna, spröda som origamitranor, vikta med varierande djup och bredd beroende på väderstreck. Fasaden kan läsas som ett dagsljusschema i monumentalformat, större lameller där solen ligger på, mindre runt husets mörka kärna, en digital spegling av solens vandring över himlavalvet. Och ändå är uttrycket inte ett dugg rationellt och trist. Det är som att hela den nakna byggnadskroppen draperats i florstunt romantiskt siden.

Byggtempot är anabolt, saknar motstycke i landet.

Gårda intill Ullevimotet. Kanske Göteborgs mest trafikerade plats. På öar i strida bilströmmar hukar utmärglade hus, avgasgråa och hålögda, orkar knappt säga hej. Förrän nu. Göteborgs stad har nämligen bestämt att detta, just här, är den perfekta platsen för skyskrapor. Här och vid Korsvägen. Och Centralen. Och Järntorget. Och Gamlestadstorget. Och Norra Gårda. Och Karlastaden. Och helt säkert någon ytterligare tomt som jag nu har glömt, byggtempot är anabolt, saknar motstycke i landet. En utveckling som självklart bör ifrågasättas – på vilket sätt gör de här stöddiga stoderna livet roligare för göteborgaren i gemen? – men som samtidigt ska applåderas för det kloka valet av tomter. Skyskraporna markerar knutpunkter likt kartnålar, skapar sammanhang och samband.

Rakt in i den här cyklonen av bilar och buller har Citygate-skrapan nu skridit. Hon står där, 144 meter hög, 36 våningar, den vita sidenkjolen virvlandes kring spirorna.

Nordens högsta kontorshus.

Och hon är inte ensam. Bara ett par danssteg söderut väntar en reslig kavaljer. Han bär chapeau-claque och frack med guldrevärer och är 110 meter hög, 28 våningar, kallas Kineum – en sammandragning av latinets ”kine” (rörelse) och ”um” (plats för). Ett passande namn, ska det visa sig, även en horisontalregnig marsdag är här fullt av folk i lobbyn.

Att byggnaderna byggdes samtidigt, i samma kvarter, i ungefär samma höjd, med ungefär samma funktion – Citygate är kontor, Kineum kontor och hotell – gör dem förstås tacksamma att jämföra. Hela upplägget har rentav karaktär av examensuppgift på arkitektskolan: ”Rita ett ikoniskt höghus som välkomnar resenärer på E6:an, som bildar stadsport mot öster, som fångar Göteborgs framåtanda! Må bäste man vinna!”

I Skanskas okänsliga händer har den där svanen tyvärr reducerats till något av en ful ankunge.

Betyget ser du ovan. Inga femmor, tyvärr, vilket man förstås kan kräva av hus som syns på flera kilometers avstånd. Men ändå ett järtecken. Skanskas ”gröna skrapa” från 2010, bara ett par hundra meter bort, har all anledning att vara grön av avund. Liksom Stetsontornen vid Korsvägen (1984, 2001, 2015). För att inte tala om Canonhuset (1989), ikonen som nu framstår liten som en chihuahua, sandwichad mittemellan steppande Fred och Ginger, når dem knappt till anklarna.

Mot Kineum har jag bara en invändning:

Dess karakteristiska rutnät – göteborgshumorn har redan döpt kåken till ”kexchokladhuset” – består av kopparfärgade aluminiumprofiler som helt och hållet saknar strukturell funktion. Det rör sig om pynt, rent blingbling. Prål som knappast kan tolkas som annat än ett mindervärdeskomplex, en vilja att dra uppmärksamheten från den 34 meter högre och slankare och bättre placerade Citygate.

Citygates entré motsvarar inte arkitektens ambitioner, anser Mark Isitt. Bild: Mia Höglund

1/7

Men på Citygate finns mer att anmärka. I Skanskas okänsliga händer har den där svanen tyvärr reducerats till något av en ful ankunge. Det som från början var tänkt som en luftig komposition med två torn, ett högre och ett lägre, upplyfta på en glasad sockel, har i dag blivit en dagisröra av klossar i olika bredder, höjder och ytskikt. Den indragna entrén, som skulle ha legat i marknivå för att maximera kontakten med Fabriksgatan – Fabriksgatan som kommunen dessutom lagt någon miljon eller två på att räta ut så att den skulle passera just här – har i stället hamnat ett par symboliska meter upp, sex, sju trappsteg högre, som för att markera avstånd till allmänheten. Ett revirpinkande som förstärks av att förplatsen är en total triumf för medelmåttigheten: ett koppärrigt lapptäcke av betongsten, brunnslock, granitsten, kullersten och asfalt tryfferat av ledstänger i galvaniserat stål. En icke-plats, med sättningar var och varannan meter, där absolut ingen vill uppehålla sig.

Men värst är ändå fasaden. Stora stygga vargen (Skanskas projektledning) har huffat och puffat och stånkat och stönat och blåst bort alla de vackert veckade lamellerna. Det utlovade skuggspelet är ersatt av… planglas. Inget djup, ingen materialitet, ingenting av den där japanska minimalismen och rent finmekaniska detaljeringsgraden som modellen i Köpenhamn uppvisade.

Excelarkitektur där man drömt om arkitektur som excellerade.

Här märks inga nedskärningar, inga kompromisser.

Hade det inte varit ett så tydligt mönster, denna oförmåga att bygga kvalitetsarkitektur, skulle man kunna sympatisera med Skanskas vilja att hålla hårt i pengarna. För Citygate är ett högriskprojekt. Byggnaden rymmer 60 000 kvadratmeter, dubbelt så mycket som vanligtvis släpps på kontorsmarknaden i Göteborg varje år, alla i ett och samma hus, alla tillhörande en och samma fastighetsägare. Tufft. Än i dag, knappt ett halvår efter invigningen, står 50 procent av huset oinflyttat.

Kanske är det därför som Kineums arkitekter lyckats bättre, tack vare ett robustare ekonomiskt upplägg. Reflex arkitekter är annars lite som Canonhuset, når inte Henning Larsen ens till anklarna, men här har de kramat fram maximalt med arkitektur, här märks inga nedskärningar, inga kompromisser. Från den Broadwayinspirerade baldakinen via fasadens harlekinmönster (med infrästa spår för framtida ledbelysning) hela vägen upp till taket där fönsterputskranen är nedsänkt i en grop för att inte förstöra den sylvassa spetsen. Elegant. Ett facettskuret uttryck som kommer sig av tomten – sexkantiga Kineum är kirurgiskt precist inkilad på det som tidigare var Canonhusets gård.

Att särskilt fasaden inneburit utmaningar säger sig självt. För samtidigt som det tonade glaset måste vara mörkt nog att framhäva diamantmönstret, måste det vara ljust nog att ge in- och utblickar. Därtill ska mönstret vara avläsbart, både på nära och långt håll. Och samtidigt får det gärna ge lite relief, sticka ut en smula – sett från sidan framstår Kineums glesa nät rent finmaskigt. En fasad som dessutom skruvats på plats på bara ett drygt halvår; det intrikata mönstret är i själva verket resultatet av ett busenkelt pussel med några hundra spegelvända fönsterpar med harlekindiagonalen tvärs igenom.

Interiört då, vilket är det mest imponerande rummet? Både Citygate och Kineum är ju delvis öppna för allmänheten, det första upp till terrassen på fjärde våningen, det andra lite överallt, fågel, fisk, mittemellan, hotellet är utspritt i hela huset, upptar 60 procent av ytan.

Svaret är givet: lobbyn i Citygate. Om den hade byggts så som Henning Larsen ursprungligen ritade den, vill säga. Då hade du mötts av ett futuristiskt atrium i skulpterad terrazzo med svepande, överlappande våningsplan länkade av ett hyvelspån till spiraltrappa under ett svävande glastak. Oscillerande, nästan barockt.

Det är därför han, underdogen, står som segrare i denna dansk-svenska kamp.

Men i stället möts du nu av något mycket mer… svenskt. Den danska formviljan har dödats och det är omöjligt att inte förbanna dessa våra byggherrar som har så infernaliskt svårt att förstå värdet av arkitektur. Det borde ju ligga lika mycket i deras intresse, husen ska ändå stå i hundratals år, men i stället betraktar de arkitekterna med misstänksamhet. Ett kortsiktigt vinstperspektiv tycks styra; ju förr husen kan avyttras desto bättre, helst bums, nu medsamma, innan nyhetens behag lagt sig och det blivit uppenbart att på den där väldiga Potemkintrappan – Henning Larsen har placerat lite plywoodpallar på planstegen – vill ingen sätta sig till allmän beskådan, eller att husets hyresgäster helst undviker lobbyn annat än under lunchtid eftersom lysrörsbelysta gipsväggar och lättsvabbade golv och sjukhustrista undertak inte är världens mysigaste kombo, eller att enstaka lårhuggna kalkstensväggar knappast spelar någon roll när allt annat är utfört med sådant überrationellt handlag.

Ska djärv arkitektur åstadkommas måste arkitekten vara nästan skamlöst påstridig. Och detta är ännu en skillnad mellan dessa båda projekt; medan danskarna överlät det dagliga arbetet åt ett lokalt kontor – Kanozi – har Reflex varit som blodiglar, till och med öppnat kontor på Avenyn. Marco Testa, Kineums huvudarkitekt, har gått ”brandvakt”, sett till att hans ritningar följts till punkt och pricka. En envishet som till och med fått självaste NCC – ännu en av dessa svenska byggbjässar – att överträffa sig själva.

Det är därför han, underdogen, står som segrare i denna dansk-svenska kamp.

Och det är därför det är han som ritat det mest spektakulära och intressanta rummet: relaxavdelningen högst upp i Kineum, på våningarna 27 och 28. Designen är så olik det mesta annat att jag betvivlar att ens Testa själv kan sätta ord på den. Elvis-expressionism, Tarzan-deco, hula-hula, Goa-aloha, Marie-Antoinette-modernism, Babylons hängande trädgårdar…

En kaskad av pastellfärger och organiska former som leder dig högre och högre, uppuppupp genom ett hav av rottingmöbler runt en öppen spis stor som ett kvarnhjul under en asiatisk pergola av timmerstockar förbi en djungelpalm över en infinitypool som tycks rinna rakt ner på Ullevis innerplan långt där nere. Allt inkapslat i ett konstruktivistiskt plockepinn i glas och stål. Husets struktur blottlagd.

Balkar och bultar, bröst och bakar.

Man bara står och gapar.

Läs mer i GP Kultur:

Text

Mark Isitt

kultur@gp.se

Följ