I ett avsnitt av SVT:s ”Vetenskapens värld” från slutet på oktober, ”Den luriga hjärnan” (22/10-23), möter vi neuropsykiatrikern Heather Berlin. Hon undrar hur världen tar sig in i vår hjärna.
Svaret är att vi inte ”ser” världen omkring oss. Hjärnan tolkar – konstruerar bilder av – en verklighet som vi aldrig möter så som den ”egentligen” är.
Detta synsätt tas i dag som en självklarhet. Men stämmer det verkligen? Eller kan det vara så att vad som inom neurovetenskap presenteras som resultatet av forskning – i själva verket är en teoretisk utgångspunkt som tagits för given?
Filosofi är inget som dagens neurovetenskaper verka intressera sig för i någon vidare utsträckning. Hade de gjort det hade de vetat att det här är en intellektualistisk, eller idealistisk, utgångspunkt som går tillbaka till 1600-talet och den franske filosofen René Descartes. Han ville grunda en universell objektiv kunskap på förnuftet. Genom att tvivla på allt som var möjligt att betvivla kom han fram till att kunskapens säkra grund ska utgöras av medvetenheten om sig själv och att man tänker.
Bland annat måste Descartes därmed tvivla på omvärlden och sinnena. Det skulle nämligen kunna finnas en ond demon som vill bedra honom. Däremot kan han inte betvivla att han ser trädet, att han känner värme. Descartes hävdar då att det jag ser faktiskt inte är trädet. Utan att det är mentala representationer i mitt inre. Det är själen som ser – inte ögonen, skriver han.
Vi är nämligen inte en hjärna som styr en kropp av sammanfogad död materia
Det finns många problem med den här teorin. En som förhöll sig mycket kritisk var den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty (1908–1961), vars ”Varseblivningens fenomenologi” nu i våras kom ut i sin helhet för första gången på svenska i översättning av Jim Jakobsson.
För det första är det inte så här vi upplever det att vara människa. Snarare är det en abstraktion som fjärmar oss från våra egna upplevelser. För det andra tar teorin kroppen för given.
Genom att utgå från vår varseblivning söker Merleau-Ponty efter den pre-reflektiva erfarenhet som är kroppens och som utgör bakgrund för all reflektion: den relation som människan har med världen och andra människor före all form av tänkande. Vi är nämligen inte en hjärna som styr en kropp av sammanfogad död materia. Utan vi är vår kropp och kroppen är en helhet. Den är vår synvinkel på världen.
För att hitta denna pre-reflektiva kroppsliga erfarenhet analyserar Merleau-Ponty bland annat en veteran från första världskriget – Schneider – som fått granatsplitter i sin nacklob. Han kan greppa saker, men inte peka på dem. Han kan genomföra specifika uppgifter snabbt och smidigt. Men om han blundar kan han inte röra en utpekad kroppsdel. Han kan öppna dörrar. Men om man ber honom att låtsas öppna en dörr vet han inte hur man gör. Han kan inte förstå analogier, metaforer eller berättelser. Han kan uppleva sexuell njutning. Men han kan inte bli upphetsad av att se någon naken eller genom fantasin. Världen är för honom känslomässigt neutral.
Subjektivitet kan inte skiljas från kroppen och tankarna är aldrig ”rena”
Hos Schneider blir vi varse två olika sätt att varsebli våra kroppar. Ett har Schneider kvar. Och ett har han förlorat på grund av sin hjärnskada. Det han förlorat är förmågan att objektifiera sig själv. Han kan inte se sig själv utifrån eller betrakta sin kropp som ett objekt. Således kan han inte heller fantisera, se möjligheter, utföra abstrakta koordinerade rörelser eller dansa. Men han bibehåller en form av konkret, omedveten kroppslighet genom vilken han fortfarande kan utföra målinriktade handlingar i sin omgivning.
Det är en kroppslighet som tas för given när man intellektualistiskt talar om att världen skulle utspela sig inuti hjärnan. För det finns alltid en kropp som befinner sig i rummet och i tiden, och naturligt interagerar med sin omvärld och andra människor. Subjektivitet kan inte skiljas från kroppen och tankarna är aldrig ”rena”. Det fysiologiska och psykologiska gängar i och överlappar varandra. Merleau-Ponty vill härmed göra oss medvetna om något vi alla lever varje dag, varje sekund av våra liv, men på något vis inte ser.
Den cartesianska utgångspunkten ger upphov till frågor om hur vi egentligen kan veta att andra människor har ett medvetande – eller att det finns en omvärld. Det är frågor som ingen ställde innan Descartes.
Och kanske har ingen visat lika bra som Merleau-Ponty deras meningslöshet. Att se en människa, hennes kropp, är att se hennes medvetande. Människan är ett förkroppsligat subjekt. Världen, och att vi är hemma i den, föregår ifrågasättandet av dess existens.
Hur radikalt det än kan låta i dag, ”vet” vi alla detta redan. Vi lever åtminstone våra liv efter denna självklarhet. Det märkliga är att vetenskapen inte vill förstå det.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Evolutionspsykologi kan inte förklara äktenskapet
LÄS MER:Därför hotar intelligensen mänskligt liv
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
