Vår tid tycks besatt av intelligens. Ingen kan ha missat hur frågan om artificiell intelligens fullkomligt exploderat sedan lanseringen av Chat GPT i november förra året. Men vi är lika besatta av naturlig eller mänsklig intelligens – även om den inte debatteras lika mycket.
I dag visar det sig kanske tydligast inom rekrytering där användningen av såväl begåvnings- eller intelligenstester och personlighetstester bara ökar. Enligt TRR (tidigare Trygghetsrådet) har sju av tio tjänsteman, som svarat på deras undersökning och fått nytt jobb de senaste fyra åren, stött på tester under rekrytering.
Därför är det förvånande att det inte ägt rum en livligare diskussion om vad vi egentligen menar med intelligens: Vad är vi tänkta att mäta med alla dessa IQ-tester och vad är det för intelligens som den artificiella intelligensen egentligen uppvisar? Enligt den franska filosofen Catherine Malabou är det här en av det tidiga 2000-talets viktigaste teoretiska frågor och som hon tar upp i ”Métamorphoses de l’intelligence” från 2017.
Eugenik och intelligensskalor
Intelligensbegreppet fick sin första vetenskapliga formulering i början på 1800-talet. Det blev genast omstritt och psykologer, historiker, filosofer och biologer stred alla om tolkningsföreträde. Skillnaden mellan det nya intelligensbegreppet och upplysningens förnuftsbegrepp var att intelligensbegreppet förde med sig mått, skalor och tester som radikalt bestred upplysningens tankar om förnuftets allmängiltighet och universalitet.
Det finns huvudsakligen två källor bakom utvecklingen av den vetenskapliga formulering av intelligens vi har i vår tid. Den ena kommer från Francis Galton, eugeniken eller rasbiologins grundare, som var kusin till Darwin och en ivrig läsare av "Om arternas uppkomst". Hos Darwin var begreppet om den starkes överlevnad frånkopplat något värdeomdöme. Det Galton ville utforska var möjligheten till en förbättring av den mänskliga arten genom att gynna vissa egenskaper och avlägsna andra såsom ärftliga sjukdomar och psykisk ohälsa.
Beviset på både intelligens och genialitet var sociala och professionella framgångar.
Galton gjorde skillnad mellan genialitet och förmåga. Geni hänvisade till något medfött, utan inlärningsprocess eller restriktioner i fråga om specialområde. Medan förmåga och fallenhet inte uteslöt utbildning. Beviset på både intelligens och genialitet var sociala och professionella framgångar.
Den andra källan bakom det moderna intelligensbegreppet är utvecklandet av en intelligensskala. Den första versionen – Binet-Simon-skalan – skapades i Frankrike 1905 inom den experimentella psykologin. Redan från början utgjorde skalan ett politiskt hot. Att mäta mänskliga egenskaper medför ojämlikhet – vilket också var meningen med testet: att på ett säkrare sätt fastställa ojämlikhet mellan människor. Syftet med testet var att utarbeta en vetenskaplig metod för att kunna beskriva den utvecklingsnivå ett barn nått vid en given ålder. Resultatet gav en poäng på en intelligensskala. Målet var att se vilka elever som hade behov av extra stöd.
Men vad både Galton och Binet-skalan i förlängningen gjorde var att presentera en deterministisk syn på vad intelligens är. Intelligens blev till en uppsättning mätbara karaktärsdrag som fördelats ojämnt mellan människor. Efter Binets död 1911 blir även denna skala förknippad med en idé om ärftlighet.
Nya studier har till och med visat att graden av IQ ökar för varje år man går i skolan.
Men ett problem med dessa tester – som alltså finns med redan från början – är att det inte närmare definieras vad det egentligen är som mäts, ett problem som heller inte får någon lösning när intelligensen får ett nytt hem inom genetiken. Genetiken började nämligen inte om från noll utan fortsatte tidigare uppfattningar om medföddhet och ärftlighet i sökandet efter att etablera kausala relationer mellan gener och beteende, mellan genotyp och fenotyp.
Eugeniken har alltså följt intelligensbegreppet som ett spöke – trots att det inte finns bevis på någon koppling mellan intelligens och ras. G-faktorn är, skriver Catherine Malabou, en vetenskaplig bluff. Den ”intelligens-gen” som skulle bevisa dess existens har aldrig hittats. Och man har letat. 2001 presenterade Human Genome Project det mänskliga genomet. Dock kunde de inte visa upp några tecken på genetisk determinism. Snarare visade undersökningen just precis att allt inte är skrivet i DNA-sekvensen.
Det finns således inga enskilda gener som påverkar intelligensen. Snarare pekar forskningen på att intelligens är resultatet av många olika gener som bidrar på sitt sätt. En helhet. Självklart finns det anlag. Men forskning visar likväl att intelligens tydligt påverkas av miljö – hemmiljö, föräldrar, hälsa och inte minst utbildning. Nya studier har till och med visat att graden av IQ ökar för varje år man går i skolan.
Men medan sätten att mäta mänsklig intelligens på har blivit fler och mer differentierade – utöver IQ pratas det exempelvis om EQ, spatial, lingvistisk eller kroppslig intelligens – verkar AI-forskningen bibehålla en snävare definition av intelligens.
De två huvudfrågorna är: kommer intelligenta maskiner kunna ta autonoma beslut? Och kommer AI att göra slut på mänskligheten?
Fysikern och kosmologen Max Tegmark säger i sitt senaste ”Sommar i P1” att AI-forskare ofta definierar intelligens som ”förmågan att lära sig uppnå mål: ju svårare mål, desto bättre intelligens”. Tegmark lyfter fram att AI-skeptiker ofta begår felet att tro att man behöver förstå hur människohjärnan fungerar för att kunna bygga smartare maskiner. Hans exempel är att man kunde bygga flygande maskiner innan man kunde bygga en mekanisk fågel. Ett problem med liknelsen är dock att flyga inte är svårt att definiera. Medan det är mindre självklart vad tänkande och smartare betyder.
Under 2000-talet lämnar intelligensen det genetiska bakom sig för att i stället bli epigenetisk. Insikten om att vana, erfarenhet och utbildning påverkar formandet av hjärnan, öppnar upp för möjligheten att närmare undersöka miljöns påverkan på konstituerandet av fenotypen. Och artificiell intelligens fungerar på samma sätt. Naturlig intelligens och ”synaptiska” maskiner har samma struktur. Neurala nätverk programmeras inte. De skapar sina egna parametrar och producerar sina egna regler. På det viset kan de successivt förbättra sina prestationer, lära sig och organisera sig själva enbart genom exempel (dvs. miljö).
Hotet från AI:n
Hur smarta kan dessa maskiner då bli? Max Tegmark säger att det vi hittills sett bara är ”början på en explosiv utveckling mot så kallad superintelligens”. De två huvudfrågorna är: kommer intelligenta maskiner kunna ta autonoma beslut? Och kommer AI att göra slut på mänskligheten?
Catherine Malabou menar att ingen av dessa frågor är den rätta. Hon skriver att det är ett hyckleri att det är samma människor som manipulerar den nya tekniken som varnar för dess faror. Brandmän med pyromani, kallar hon dem.
En av dem är Elon Musk. För att möta framtida katastrofer grundade han 2015 OpenAI (som ligger bakom bland annat Chat GPT) med målet att främja och utveckla artificiell intelligens på sätt som ska ”gagna mänskligheten”. Samtidigt grundar han Neuralink vars mål är att koppla hjärnan till integrerade strömkretsar för att förena mänsklig och artificiell intelligens. Målsättningen var att kommersialisera den första modellen 2021. Men tillståndet för att operera in chip i människors hjärnor tog längre tid än de trott. Motsägelsefullt?
Malabou presenterar två hypotetiska framtidsscenarier. Det ena är det välkända av nederlag: maskinerna frånkopplar sig vår kontroll och utrotar människan.
Malabou presenterar två hypotetiska framtidsscenarier. Det ena är det välkända av nederlag: maskinerna frånkopplar sig vår kontroll och utrotar människan. Denna möjlighet basuneras ut av de som har kontrollen över teknologin – och tänker behålla den. Det är svårt att komma undan att teknologiska jättar som Elon Musk använder detta argument för att utnyttja människors rädsla, samtidigt som han strävar efter att tillskansa sig vinst, dominans och erövring (av exempelvis Mars).
Det andra scenariot är att acceptera en förlust av kontroll – ”att på ett intelligent sätt tappa kontrollen över intelligensen.” Malabou tror fortfarande (åtminstone 2019) att faran inte ligger i maskinerna, utan i människorna bakom och dess styrelsesätt. Det som skulle behövas, snarare än ökad kontroll, är ett globalt community med delat ansvar, en deltagardemokrati som placerar varje medborgare i den beslutsfattande processen. Detta skulle också sätta punkt för uppfattningen att all världspolitik i dag avgörs i Silicon Valley.
Man kan även ifrågasätta hur långt tekniken kommit. Chat GPT bygger på maskininlärning. Men i dag föredrar man att använda begreppet artificiell intelligens som John McCarthy 1956 döpte om det till. Till sina finansiärer sa McCarthy att de kommer att ha byggt en intelligent maskin inom ett decennium. Men så blev det inte.
De senaste 10-15 åren har AI återigen blivit ett ord på modet. Det ger intrycket av att det skulle ha skett stora tekniska genombrott. Men så verkar inte heller riktigt vara fallet. Många menar att den teknik som används i dag i stort är samma som sent 1980-tal. Det som hänt är att man numera – i och med internet – kan mata in betydligt mer data. Vi ser alltså gammal teknik göra nya saker.
Ja, vi är besatta av intelligens. Men ingen verkar veta vad det är.
Anledningen till att intresset växt under just 2010-talet är utvecklandet av affärsmodellen att samla in data om internetanvändare för att sälja till annonsörer. Det finns således anledning att fråga sig hur mycket alla löften – och hot – från AI-industrin inte bara är sätt att, likt McCarthy, locka till sig fler investeringar. Kanske borde vi därför även avvakta med att skynda fram politiska beslut som säkerställer deras kontroll över tekniken.
Ja, vi är besatta av intelligens. Men ingen verkar veta vad det är. Men ideologierna runt IQ och AI ger en bild av den – en bild som tåls att ifrågasättas. IQ ger sken av att det skulle finnas något entydigt mätbart – och beständigt – bakom dessa tester och grader. Att olika institutioner och företag använder intelligenstester för att gradera och placera människor i fack – ge dem jobb eller inte – borde därför oroa oss i högre grad. För vad säger att utvecklingen skulle stanna här?
Enligt Malabou är de traditionella vis som man bruka kritiserar artificiell intelligens på – att antingen demonisera den eller värdesätta det ”mänskliga” och ”naturliga” – irrelevanta.
Kanske är intelligensen varken människans – eller maskinernas. Utan bara ett ord med vilket vi benämner omvandling och förvandling. Inte något man är, utan något man gör.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hur kan skolan förvandla AI till extralärare i stället för ett hot?
LÄS MER:AI-litteratur: Poetisk möjliggörare eller tjuv?
LÄS MER:Svenskar positiva till AI-baserad kultur
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
