”Archives on fire” – arkiv i brand – heter en bootlegskiva med Neil Young. Jag älskar titeln. Efter en uppväxt i Uppsala, där skolbesöken på Carolina Rediviva gjorde det lätt att föreställa sig all världens kunskap samlad i hyllor och övervakad av överliggare med överkammad flint, drogs jag i tonåren mot kultur som rann genom sprickorna. Som makten missade, förbjöd eller ignorerade.
Något hade det väl att göra med att jag i barndomens vardagsrum paketerat dissidentmusik som smugglades till diktaturer där innehav innebar fängelse. Snart var jag mindre intresserad av prydligt hängd museikonst eller en CD från Musikörat – och mer av graffiti och bootlegskivornas otillåtna inspelningar.
När jag 1995 läste Jacques Derridas ”Archive fever”, där filosofen under e-postens födelse dissekerade kopplingen mellan vårt minne och arkivens växande omöjlighet, kom samtiden i kapp min besatthet. Tre decennier senare har sprickorna vidgats. I våras arbetade jag i det färska Bob Dylan-arkivet i Tulsa och det var för all del fascinerande att hålla i kaffefläckigt hotellpapper där Dylan påbörjat mästerverk. Men det jag och arkivchefen Mark Davidson pratade om var hur man ska handskas med annat – som den nyligen bortgångne svenske systemvetaren Olof Björners pionjärdokumentation av Dylans inspelningar.
Det är en ljuvlig bok – årets julklapp till din nördigaste släkting
”Mixing up the medicine”, Tulsa-centrets första antologi redaktörad av Davidson och Parker Fishel, damp ner i veckan och ger en glimt av just arkiv och deras begränsningar. Det är en ljuvlig bok – årets julklapp till din nördigaste släkting – där Ed Ruscha kopplar Dylan till sin konst, punkaren John Doe letar obskyra låtar och författaren Michael Ondaatje via fullklottrade anteckningar jämför hur Honoré de Balzac och Dylan ”sölat” fram böcker respektive sånger.
Fast jag fastnar mest för faksimilen av ett fanbrev som Dylan aldrig skickade till författaren Paul Williams. Williams var också pionjär – i hur man skriver om kassettinspelningar av konserter. De byttes mellan fans världen över. Och jag fastnar i frijazzgitarristens Alan Lichts text om dagens motsvarighet: framträdanden på Youtube.
Jag inleder varje dag med att klicka igenom sådana klipp – Dylan på scen i Montreal i går! – och se på tåggraffiti via Instagram. Målningarna och konserterna är en fågel Fenix: Konsten är redan borta när jag ser den och ny tar plats nästa morgon. När graffitin 2024 firar 40 år i Sverige – 1984 sände SVT filmen ”Style wars” och snart rullade målningar i Stockholms tunnelbana – lär det skrivas spaltmeter. Ändå kan inga institutioner hinna med att arkivera kultur som återföds varje natt. Jag älskar det.
Vad händer när maskiner varje kväll spottar fram filmer skapade för just dig i Netflix-kontot?
Men min arkivfeber har allt mindre att göra med Dylan och sprejkonst. Med AI-framtiden om hörnet är frågan hur vi alls kommer kunna överblicka kultur. Hur ska kritiker och arkiv sortera den? Vad som är konst har länge varit knutet till upphovsmänniskan – auteuren. Vad händer när maskiner varje kväll spottar fram filmer skapade för just dig i Netflix-kontot?
”Mixing up the medicine” visar i och för sig att inget är nytt. Sprickorna har alltid funnits. Sonic Youths gitarrist Lee Ranaldo skriver om skivan en femtonårig Robert Zimmerman spelade in juldagen 1956. Den finns i ett exemplar. Och är så hemlig att inte bara cirkulerar inte denna inspelning ens på Youtube – artefakten finns inte i arkiven eller ens på bild. Just detta gör att jag känner igen Ranaldos besatthet. Inte för att unge Bobs pubertala cover på The Penguins ”Earth angel” är bra. Utan för att det är konst som existerar i sprickan.
Eller för att tala med titeln på en annan Neil Young-bootleg: ”Archives be damned”.
Läs mer av Hynek Pallas i GP Kultur:
LÄS MER:Ge oss bättre svensk action, komedier och thrillers
LÄS MER:Den som applåderar detta applåderar mörkret
LÄS MER:Det finns inga ”men” när det gäller judehat
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
