Maria Hymna Ramnehill efterfrågar i GP (20/12) en litteratur för ”vår postmoderna tid” där ”tillvaron upplevs som splittrad och osammanhängande” och ”samhället blivit än mer oöverskådligt”. Den skulle inte ”överbrygga utan snarare gestalta avstånden mellan människorna och visa att vi är lika i våra olikheter, och att vi fortsätter vara oss själva trots att vi inte längre är oss själva”.
Den goda nyheten är att denna litteratur redan finns. I Sverige har den senast skrivits av Lars Raattamaa. I romanen ”Som människor” (2021) låter Raattamaa ekonomiska, sociala och geografiska avstånd skära rakt igenom ett berättarjag som bara kan överbrygga dem till priset av en schizofreni – den inre splittring som bäst återspeglar sakernas tillstånd.
Även Andrzej Tichýs romandiptyk ”Eländet” (2016) och ”Renheten” (2020) kan nämnas; ett slags höghastighetsresor bland de europeiska förorternas underjordiska och lönlösa liv. I den förra skildras ett jag vars omtagningar av berättelsen förskjuter den tills jaget i linje med Ramnehills tanke inte längre är sig självt; i den senare framställs en mängd öden som förenade blott i sin åtskillnad. Alltså, ett jag som i sig självt är en massa, och en massa som inte är ett kollektiv utan bara en massa jag.
Vad vi kallar vår tid spelar mindre roll – ”kapitalistisk realism” eller ”sen senkapitalism” ligger som förslag. Det viktiga är vad som står på spel.
LÄS MER:Här är årets bästa böcker 2021
Men den historiska sanningshalten i dessa romaner är inte att samhället skulle vara ”oöverskådligt”, snarare att det är lika förutsägbart som hopplöst att förändra. Och detta är den i dubbel bemärkelse dåliga nyheten. Den implicerar att vi inte längre lever i den postmodernitet vars kulturella logik var den postmodernism som inleddes med konsternas karnevaliska lekfullhet och blandningen mellan det höga och det låga, men som slutade i tanken på en antropologisk arvssynd och en idé så radikalt annorlunda att den gick bortom varje konstnärlig framställning.
Postmodernismen inleddes med den amerikanska hegemonins signalkris och finanskapitalets himlafärd mot slutet av 1960-talet och den dog med samma finanskapitals terminalkris 2008.
Vad vi kallar vår tid spelar mindre roll – ”kapitalistisk realism” eller ”sen senkapitalism” ligger som förslag. Det viktiga är vad som står på spel. En stabilisering genom ett euro-amerikanskt imperium ser i dag föga trolig ut. Den kinesiska autokratins hegemoni eller globalt systemkaos är mer sannolikt. Det är i en sådan framtidshorisont som litteraturen bör spegla sina affekter. Om litteraturen blott kartlägger eller gestaltar vår samtid – oöverskådlig eller ej – riskerar vi att gå mot framtiden med förbundna ögon.
LÄS MER:Vi behöver en ny roman som kan skildra vår tid
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
