Den norska författaren Jan Kjærstad skrev i mitten av åttiotalet en essä i Bonniers litterära magasin (” ADB och romanen”, nr 5, 1985) om hur det digitala samhället kräver en ny romanform: en fragmentarisk litteratur som tvingade läsaren att själv knyta ihop romanens trådar och skapa mening i en förvirrande struktur: "I ett samhälle med tilltagande oöverskådlighet, måste man ställa större krav på komplexiteten i de former som skall fånga detta samhället i litterära uttryck".
Sedan dess har samhället blivit än mer oöverskådligt och digitaliseringen har trängt djupare in i våra liv än någon kunde föreställa sig 1987. Svaret på det oöverskådliga har varierat, men den traditionella romanen har svårt att förhålla sig till utvecklingen. En central och enhetlig berättare förmår sällan gestalta den mångfald av verklighetsbilder som vi möter eller den polarisering vi lever med. Också de romaner som växlar mellan olika röster drivs oftast mot en syntes som sammanfogar de olika perspektiven till ett.
Autofiktion klistrar samman en berättelse med hjälp av blicken hos ett enhetligt subjekt. I vår postmoderna tid med halvsanningar och alternativa fakta när ingenting verkar trovärdigt, garanteras fiktionens sanningsanspråk av att de är författarens personliga erfarenheter. Det tar ofta formen av fragmentromaner, anpassade för den berättartekniskt übersofistikerade streaminggeneration som lätt knyter ihop disparata trådar i en skissad historia. Fragmenten bildar ändå alltid en enhetlig berättelse.
Den så omtalade tillståndsromanen – en jagcentrerad berättelse, gärna autofiktiv, utan egentlig handling – är ett försök att hantera samma sak. Men författarna missar ofta just den förvirring av motstridiga verklighetsbilder och världens själva oöverskådlighet som utmärker vår tid i sin iver att spegla frånvaron av dramaturgisk kurva i våra verkliga liv.
LÄS MER:Den transsexuella självbiografins historia
I vår postmoderna tid med halvsanningar och alternativa fakta när ingenting verkar trovärdigt, garanteras fiktionens sanningsanspråk av att de är författarens personliga erfarenheter.
Den brittiska författaren Rachel Cusk har sagt att hon inte längre litar på den traditionella romanen, att skriva fiktion kändes falskt och pinsamt. Därför lånade hon autofiktionens form till sin med all rätt hyllade romantrilogi "Konturer", "Transit" och "Kudos". Vid en första anblick ser de ut att vara uppbyggda på ett liknande sätt som jagets perspektiv. Men snart inser läsaren att romanseriens berättare inte tar plats själv, annat än som ställföreträdande blick. Berättaren bildar ett tomrum i centrum av romanen – jaget existerar bara i relation till de människor hon möter och deras berättelser. Här är världen en mosaik, ständigt i rörelse, ständigt i opposition till sig själv.
Valerie Kyeyune Backströms roman "Ett nytt England" från i fjol är ett annat exempel på en roman där jagberättarens version av verkligheten krackelerar och inte håller ihop. Kyeyune Backström gestaltar världen som just så svår och splittrad som den i verkligheten är.
Var är de andra romanerna med narrativ som faller isär, livsberättelserna som inte går ihop för att den du var för tio år sedan, fem år sedan, var en helt annan person än den du är i dag? Den epokgörande ryska litteraturvetaren Michail Bachtin visade hur Fjodor Dostojevskijs romaner redan på 1800-talet införde något helt nytt i den realistiska romanen. Där författarens röst, själva berättarfunktionen, tidigare varit allenarådande i den monologiska romanen, skrev Dostojoveksij polyfona böcker, genomsyrade av flera olika röster. Hans litteratur befolkades av ett flertal romanfigurers självständiga och motsägande filosofiska hållningar, utan att någon av dem framställdes som den riktiga.
Vi lever i en individcentrerad tid där den sammanhängande livsberättelsen och det enhetliga subjektet dyrkas just för att tillvaron upplevs som splittrad och osammanhängande.
Bachtin kallade med ett annat ord Dostojevskijs nya roman dialogisk, eftersom de framställde flera olika perspektiv på världen som konkurrerade, utan att tvinga fram en enhetlig syntes. Nej, tvärtom var själva poängen med romanerna att låta olika blickar och röster mötas, brytas och samsas, sida vid sida.
Än i dag är det få romaner som behandlar verkligheten på samma dialogiska sätt. Maxim Grigoriev gestaltar i "Europa" världsdelen både utifrån och inifrån, när Nina och Nikitas röster tvinnas samman med flera andra exilryssar. Elise Ingvarssons genre-sprängande diktberättelse "De näst största städerna" skildrar ett subjekt som snarare låter sig infekteras av hela staden och sjunger fram Göteborgs klyftor.
Vi lever i en individcentrerad tid där den sammanhängande livsberättelsen och det enhetliga subjektet dyrkas just för att tillvaron upplevs som splittrad och osammanhängande. Men det vi behöver en litteratur som inte försöker överbrygga utan snarare gestalta avstånden mellan människorna och visa att vi är lika i våra olikheter, och att vi fortsätter vara oss själva trots att vi inte längre är oss själva.
Läs fler texter av Maria Hymna Ramnehill:
LÄS MER:Recension: ”Ett lyckligare år” av Jonas Gardell
LÄS MER:Recension: ”De näst största städerna” av Elise Ingvarsson
LÄS MER:Recension: ”Död idyll & andra dikter: Samlad lyrik” av Eva Neander
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
