Att lyssna på P1:s Kaliber-reportage ”Den tystade staden” som bibliotekarie i den berörda stadsdelen Hammarkullen är en märklig upplevelse. Narrativet känns igen från andra debatter. Det byggs upp en berättelse om kriminella som tar över en stadsdel och hur samhället låter det hända, till och med nästan hjälper till. Det benämns ”tystnadskultur” eftersom vi lever i en tid då alla problem kokas ned till just det där ordet, ”kultur”.
Reportaget fokuserar på händelser på och kring fritidsgården och biblioteket och handlar om stökiga och hotfulla situationer som involverar tonåringar med våldskapital – och som inte lett till polis- eller orosanmälningar. Och det finns säkert situationer som personal borde ha polisanmält. Det är alltid svårt att bedöma när man står där i första ledet och ensam skall avgöra var gränsen går och när den passeras. Detta handlar ju om människor vi möter varje dag, som vi ibland når fram till och som vi ibland hamnar i konflikt med.
Problemet är alltså inte att socialen inte nås av hur läget ser ut. Problemet är att det så sällan leder någonstans, eftersom personalen och i förlängningen samhället saknar verktyg.
På Kalibers klippbord dyker begrepp som ”maffiametoder” upp och vid ett särskilt dramatiskt skede varvas nationalsången med vittnesmål om hot. Moder Sveas samhällskropp är anfrätt av tystnadskultur! Men sedan klarnar bilden. Det är ju inte alls så att det inte kommit in några orosanmälningar. Polisen har exempelvis skickat in massor – och polisens ord väger tyngre än en fritidsledares. Problemet är alltså inte att socialen inte nås av hur läget ser ut. Problemet är att det så sällan leder någonstans, eftersom personalen och i förlängningen samhället saknar verktyg.
Varför är vi så ensamma? Varför kommer ambulerande väktare till biblioteken efter att personal blivit misshandlad (vilket hände på Backa bibliotek förra vintern) och inte i form av trygghetsskapande åtgärder innan? Så länge vi har utsatta områden så kommer problem uppkomma och återkomma för oss som verkar där. Men så fort en akut situation uppstår vet vi hur det ser ut. Insatser kommer för sent och är för små och kortlivade. Ytterligare nedskärningar är alltid att vänta. På biblioteken väntar vi på nya bemanningsdirektiv från förvaltningen. Vi skall vara större delar av arbetsdagen ute i disk och mindre delar på kontoret. Det kan bara syfta till en sak – att på sikt minska personalstyrkan så att färre kan göra mer.
För så här ser det ut: Det finns en sak som alltid prioriteras – och det är att hålla budget och möjliggöra besparingar. Vi är för få som bemannar för att kunna hantera plötsliga stressande situationer på ett bra sätt. Vi har inga tydliga handlingsplaner på plats som ger oss stöd, ingen känsla av att rapporter och anmälningar följs upp på ett tydligt sätt. Våra högre chefer syns aldrig till i verksamheten de är ansvariga för (för att inte tala om politikerna som har yttersta ansvaret). Regeln är att alla förändringar som sker är till det sämre.
Kort och gott. Problemet stavas inte tystnadskultur, utan resursbrist.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Verksamheter i Hammarkullen hotades – kommunen polisanmälde inte
LÄS MER:Nystart efter storsatsning på Hammarkullens bibliotek
LÄS MER:Här finns Göteborgs mest besökta stadsdelsbibliotek
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
