Johannes Björk: Vad är det egentligen ni vill att Moderna ska ställa ut?

Att något räknas som konst ger det ingen plats på Moderna museet. Debatten om Lars Vilks rondellhund är lika undermålig som verket, menar GP:s konstkritiker Johannes Björk.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

Bör Moderna museet förvärva Lars Vilks ”Profeten M. som rondellhund”? Den teckning som utgör det första ledet i vad Vilks såg som ett mycket större och av honom oberoende konstverk som inbegrep hela den efterföljande händelseutvecklingen?

Nej, säger överintendent Gitte Ørskou, då teckningen inte är ”nyskapande eller konstnärligt intressant i sig” och därtill ”grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi” (Sydsvenskan, 8/10). Jo, säger Mårten Arndtzén och anklagar Ørskous ”åsikt” för att sakna ”riktigt auktoritativa röster att luta sig emot” (P1, 8/10). Själv hänvisar han till att några anonyma ”fler och fler” som ”trots laddningen klarat av att se på det här som ett konstverk”.

ANNONS

Att någon blott lyckas identifiera något som konst ger det ingen plats på Moderna. Men om det är på den nivån diskussionen förs bör man inte heller förvånas över att Karin Olsson är så förblindad av ”blasfemin” att hon inte kan skilja Rauschenbergs konstnärligt framsynta get från Vilks politiskt bakåtsträvande hund (Expressen, 9/10).

LÄS MER:Tyst i Göteborgs konstvärld om Lars Vilks kontroversiella verk

Att någon blott lyckas identifiera något som konst ger det ingen plats på Moderna.

Märkligare då att i övrigt nyanserade konstkritiker som Dan Jönsson (DN, 4/10) och Thomas Millroth (Sydsvenskan, 9/10) plötsligt accepterar den dubbla tanken på att allt kan vara material för konsten och även blir konst genom konstnärens blotta benämnande. Även om det första är sant så följer inte det andra av någon naturlag.

Även Ulrika Stahre (AB, 9/10) tycks gå med på denna premiss men ser Vilks konstverk och efterverkan för vad de är: svallvågor från en strömning som rullat på i över ett halvt sekel. Utan att nämna några namn drar Stahre genom en konsthistorisk blinkning en rak linje från Vilks till Adrian Pipers klassiska program för processbaserad konceptkonst, essän ”Konst som katalys” (1970). Där beskrivs konstverket som ”en katalytisk agent i det att det understödjer en förändring i en annan agent (betraktaren) utan att själv genomgå någon permanent förändring”.

ANNONS

Men är det inte just permanent förändring som kännetecknar Vilks verk i dess helhet? Alla reaktioner sägs ju vara en del av verket. Att samtliga inblandade köper denna tanke är symptomatiskt för diskussionens låga nivå. Den bygger på att man inte skiljer mellan det enkla tillägget av alla de empiriskt förutsägbara händelser som Vilks ville räkna till verket från konstens estetiskt kvalificerade förmåga att uppbåda nya synsätt (det räcker inte att rasister jublar och islamister rasar över hädiska skisser för att det ska bli konst).

Stahre är inne på något sådant när hon talar om ”ett processverk som lever sitt eget liv”, för vilket ”Vilks bestämde sig för att släppa ansvaret”. Men Vilks verk har aldrig levt något eget liv. Det var redan från början bestämt av kraftmätningen mellan en radikal konservatism som använder yttrandefriheten som täckmantel och en radikal islamism som motsätter sig samma frihet. Så sett kastade Vilks sin egen hund åt hundarna.

”Profeten M. som rondellhund” vilar på en slapp och tom gest från en konstnär som varken tillräckligt formade eller tog ansvar för sitt ”verk”.

LÄS MER:Moderna muséet ratar Lars Vilks omtalade rondellhund

För att estetiskt överleva en sådan situation måste verket vara så väl konstruerat att det i sig motstår dessa krafter. Eller så måste slumpen visa sig vara en lyckad metod. Det förra är helt enkelt inte fallet: ”Profeten M. som rondellhund” vilar på en slapp och tom gest från en konstnär som varken tillräckligt formade eller tog ansvar för sitt ”verk”. Priset blev högt och djupt tragiskt.

ANNONS

Vill man försvara slumpen som estetiskt lyckad och alla reaktioner som del av verket – den enda hållning som vore sann mot Vilks – måste man svara på vad det är Moderna museet egentligen ska förvärva. Teckningen? Kritiken? Nyhetsinslagen? Självmordsbomben? Kriminaltekniska undersökningar? Säpoutredningar? Obduktionsrapporten? Var drar ni gränsen och vilken utställningsform finner ni lämpad?

Läs mer om Lars Vilks:

LÄS MER:Lars Vilks var klicksamhällets folkliga konceptkonstnär

LÄS MER:Lars Vilks död – en tragedi

LÄS MER:Fel att tro att alla muslimer blev kränkta av Vilks

LÄS MER:Inget museum kommer våga ta in Vilks teckning

LÄS MER:Lars Vilks livvakt höll tal för mig på Kometen

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS