Det steg ett jubel i mina sociala medier när Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström häromdagen bemötte en flummig kritikdebatt med materiella argument (10/3). Dagens Nyheters Åsa Beckman hade inlett det hela med en text om att kritiker anser att böcker är dåliga men inte vågar skriva det (26/2) – med noll exempel. Författaren Inger Edelfeldt följde upp med att gnälla på sina egna kritiker (DN 3/3).
Så att Landström påpekade att vi får den kritik vi betalar för var onekligen välkommet. Är kritiker fega? Har de dåligt på fötterna? Svaret står att finna i timersättningar på 80 kronor. För arbete utfört utan anställning eller kontrakt – så det är bäst att sitta still i båten om man ska få fler uppdrag.
Landström har alltså genomgående rätt.
Ändå kände jag inte för att delta i jublet. Kanske för att jag har levt med frågan så länge. Från den första gång en kulturtidskrift för 20 år sedan ursäktade sig med att de inte kunde erbjuda mer än ”symboliskt arvode” till den förfrågan som damp ner i morse om att delta i ett publikt samtal. Utan ett ord om ekonomisk ersättning.
Så jag har högre förväntningar när ämnet väl kommer upp.
Är kritiker fega? Har de dåligt på fötterna? Svaret står att finna i timersättningar på 80 kronor.
Att diskussionen jag bjöds in till handlade om ”det offentliga samtalets villkor” var en skrattretande perfekt sammanfattning av situationen. Av det dilemma som den svenska offentligheten – som ju är summan av individerna som upprätthåller den – befinner sig i.
Den där ”symboliska summan” – ibland så låg som 2000 kronor för en essä som kan kräva en arbetsvecka om man ska läsa in litteratur och se filmer – har inte ändrats på flera decennier. De stora kultursidornas arvoden har då och då höjts under samma period. Men med tanke på inflationen har de snarast sjunkit.
Om någon undrar varför vi ibland ser fler texter om privatliv än kritik på kultursidorna: arvodet för att läsa en bok och att skriva om sin dejt är i princip samma. Det senare vässar dessutom ditt varumärke för framtida medverkan bättre än recensionen – eftersom det är viktigare för klicken. Vill en anställd biträdande kulturchef som Åsa Beckman verkligen främja den kvalificerade kritiken kan hon exempelvis gå i bräschen för att disputerade kritiker – med allt vad det innebär av ekonomisk investering i kunskap – ska ha högre arvoden. Om meritokrati nu är relevant i kultursfären 2023.
De stora kultursidornas arvoden har då och då höjts. Men med tanke på inflationen har de snarast sjunkit.
Det är också typiskt att denna debatt uppstår först när det är den hierarkiskt högre litteraturkritiken som anses naggad i kanterna. När jag klev på filmkritiken i början av 2000-talet var två filmprofessorer samt flera andra disputerade verksamma på filmsidorna. Så är sedan länge inte fallet. Jag har aldrig sett en stavelse om saken.
Den beror inte enbart på ersättningen. Men jag vågar påstå att synen på kritik som en viktig arena för intellektuella också hänger ihop med den status man ger uppdraget. Som motvikt till Sverige kan Finland nämnas: där har man via kulturfonder försökt dubblera arvodena samt bjudit in till kritikseminarier. Jag nyper mig i armen varje gång jag deltar – kontrasten mot den svenska kulturmiljön är så påtaglig. Och inte bara för att de erbjuder ersättning.
En realistisk diskussion om svenska frilansares ekonomiska villkor, och därmed det offentliga samtalets livhank, måste även inkludera stipendier. Många kollegor undviker att nämna detta stödsystem och anser – helt korrekt – att tidningar bör betala så skäligt att stipendier inte ska behövas. Men så ser inte verkligheten ut. De frilansare som har råd att både betala hyran och förkovra sig, som kan utvecklas och företa en arbetsresa – för att inte tala om att upprätthålla en bokproduktion – gör det med hjälp av stipendier. Jag skulle inte ha råd att vara kritiker utan dem.
Synen på kritik som en viktig arena för intellektuella hänger också ihop med den status man ger uppdraget.
Men i Sverige, apropå status, finns stipendier för kulturjournalistik men inte specifikt för kritik. Jag visste inte ens att stipendierna fanns förrän jag började skriva om Centraleuropa. Jag har heller aldrig, efter mer än 20 år i yrket, fått något stipendium jag har sökt för att utveckla mig som filmkritiker.
Men det jag saknar i Landströms artikel – och detta känns igen av alla kollegor som någon gång har bjudits in till en frilansgrupp för att förhandla om arvodet – är något annat. Det är det som alltid saknas i dessa texter. Det som gör att väldigt få tar arvodesdiskussionerna vidare från grupperna.
Det är nämligen inte, som Landström skriver, en vag ”tidningsvärld” som gör ett gruvligt misstag när de ekonomiskt nedvärderar kritiken, utan tidningarnas ägare – Bonniers, Schibsted, Stampen, Polaris. Och vi, utan anställningar och kontrakt eller ett särskilt engagerat fackförbund, ska då rikta våra ekonomiska krav till dem. Till folk som kan välja vilken annan frilansare de vill för att utföra vårt jobb.
Så jag deltar i jublet den dag en anställd kulturredaktör – gärna en av dem som älskar att lyfta sina kultursidor som demokratins försvarare – öppet tar kampen med ägarna för att kritiker ska ha arvoden det går att leva på.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Grotesk estetik i Oscars-heta ”På Västfronten intet nytt”
LÄS MER:Ett år av krig har förändrat Europa i grunden
LÄS MER:Nazismen ekar när Putin attackerar ”gaylobbyn”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
