När jag satt i soffan och ägnade måndagskvällen åt att följa den ovanligt pigga Guldbaggegalan slog det mig plötsligt; detta påminner om något. Javisst, om en danskväll på nattklubben Moka Efti i serien ”Babylon Berlin” och ett tyskt februari 1933. Samma uppklädda, glittrande forcerade glädje. Samma anade flackande oro. Samma förhoppningar att det händer inte här.
Hynek Pallas efterlyser fakta (GP 15/1). Här kommer ett: Sverigedemokraterna är världens största och mest inflytelserika högerextrema parti som har ett dokumenterat rotsystem till gamla SS-soldater och heilande bögknackande skinnskallar (se vidare historikern Henrik Arnstads artikel i Aftonbladet 17/3/2020). Sedan Tidö-avtalet agerar den svenska borgerligheten marionettdockor åt detta SD. På presskonferens efter presskonferens står de tillsammans och förklarar sin samsyn. Ständigt med främlingsfientligheten och islamofobin som grundton. Än är det Sverige-kurser, än villkorade medborgarskap, än är kriminaliteten ett importerat problem, än är det återvandring och ifrågasatt försvarsvilja. Än är det adjö till jämställdhet och mångfald som kulturpolitiska målsättningar.
Regeringsmakten via samordningskansliet innebär att SD har ett direkt inflytande över utnämningar och riktade snabbutredningar. Dessa fakta utgör grunden för min oro för Filminstitutets framtid. Snart kommer direktiv för en ny filmutredning. Precis som jag spekulerar Pallas vad det kan komma att innebära. I hans fall slopade konsulenter och slaktade stödformer. I mitt att Filminstitutets stiftelseform ska bort och institutet förvandlas till en liten styrbar myndighet.
Trots Pallas revirbevakande kommentar, pepprad med hänvisningar till egna texter, händer det.
Det fanns länge ett stabilt motstånd mot kvotering falskt motiverat med att inga kvinnor ville söka sådana pengar. Vändningen kom med Andrea Östlund 2008 när hon som Filminstitutets Rookie-konsulent beslöt att finansiering av den sista av dessa lågbudgetfilmer bara kunde sökas av kvinnliga upphovspersoner. Resultatet blev 78 ansökningar och Lisa Aschans Guldbaggebelönade debut ”Apflickorna”.
Filminstitutets inledde satsningar på kvinnliga upphovspersoner och filmare som Amanda Kernell, Ruben Östlund, Gabriela Pichler, Roy Andersson, Lisa Langseth, Magnus von Horn gjorde svensk film internationellt uppmärksammad. Konstnärligt var 10-talet en ljus tid som underströks av en vital dokumentärproduktion. Måndagskvällens pristagare Mika Gustafson (bästa film), Axel Petersén (bästa regi) och Maria Fredriksson (bästa dokumentär) är länkar i denna kedja.
Till skillnad (?) från Pallas anser jag att ett demokratiskt perspektiv gör jämställdhet och mångfald till självklara målsättningar för kulturpolitik och att Anna Serner ska ha heder för 10-talets positiva utveckling. Nu siktar SD och regering på att en gång för alla flytta tillbaka positionerna helt i linje med de drakoniska nerdragningar på kulturområdet som redan genomförts vad gäller till exempel studieförbunden. Senaste nytt är att Filminstitutet går i förväg och nu sänker visningsstöd för Folkets bio och andra alternativa distributörer med 20 procent.
Trots Pallas revirbevakande kommentar, pepprad med hänvisningar till egna texter, händer det.
Här och nu.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Gunnar Bergdahl bör hålla sig till fakta i filmdebatten
LÄS MER:Svensk film har värre problem än Guldbaggen
LÄS MER:Snart kan svensk film bli knashögerns lekstuga
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
