Hynek Pallas: Så ställer Rasmus Paludan mångkultur mot yttrandefrihet

Satirteckningar och Rasmus Paludans Koranbränningar under påskhelgen har väckt debatt om yttrandefrihet och rasism. Hynek Pallas skriver om "yttrandefrihetseventen” som blivit en perfekt storm och hur muslimer görs till symboler för negativ ”multikultur”.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

”Är det verkligen så att energin som läggs på att omhulda danska högerextremisters rätt att onanera på baconinlindade böcker gör ett skvatt för att stärka yttrandefrihet där det behövs?”

För två år sedan recenserade jag en bok med den provocerande titeln ”Is free speech racist?” där mediavetaren Gavan Titley diskuterade yttrandefriheten och dess eventuella gränser (21/10-20). Frågorna var brännheta redan då. Och att de sedan dess varken har blivit tillfredsställande utredda eller mindre aktuella visar Titleys återkommande exempel: satirteckningar och den dansk-svenske extremisten Rasmus Paludans Koranbränningar.

Jag höll inte med i alla Titleys slutsatser. Men resonemangen är värda att återvända till. Inte minst hur ”yttrandefrihet” så ofta är en principdebatt som utgår ifrån antagandet om samtal i det ideala ”seminarierummet”. När det snarare är något som utspelar sig på gator (och Twitter) mellan personer och grupper med olika mycket (och olika former av) makt.

ANNONS

Ett samhälle med högt i tak för yttrandefriheten kommer därför alltid att få den utnyttjad för politisk vinning av extremister. Och det finns, som det pågående kriget visar, situationer där det kan finnas anledning att göra de preventiva nedsläckningar som yttrandefrihetstalibaner fruktar. Som inför statlig propaganda från en krigförande part (14/3).

Men finns det liknande orsaker att rakt av förbjuda Rasmus Paludan att bränna en Koran? Eller för den delen att kissa på en Bibel, tända eld på en svensk fana, trampa på en rysk flagga eller någon annan handling med starkt symbolvärde?

Nej.

Fast precis som Bibelkissande utanför en kyrka eller att tutta på flaggan utanför en ambassad är uttryck för en protest vårt samhälle ska kunna rymma – så finns det fortfarande rejäla frågetecken kring tillstånden Paludan har fått. Att elda upp en Koran i närheten av en moské under Ramadan får sägas dra frågan till sin spets.

Skulle vi ge tillstånd att bränna fanan vid särskilt känsliga tillfällen, säg riksdagens öppnande då man kan tänka sig att det blir en säkerhetsrisk? Antagligen inte. Och visst prejudikat finns. 2017 fick till exempel den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen tillstånd av Polisen att demonstrera nära synagogan i Göteborg. Sedan, bland annat med hänvisning till att det var Jom Kippur (det judiska årets heligaste dag), ändrades tillståndet av en domstol. Men andra högerextremister har fått demonstrera på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm, ett stenkast från Stora Synagogan.

ANNONS

Det finns goda anledningar att påpeka att Koranbränningar har blivit en risk i sig. Poängen med dessa så kallade ”yttrandefrihetsevent” är ju att utannonsera dem i förväg. De kan då bli en perfekt storm, vilket är organisatörernas syfte. Liberaler i spalterna upplever att de inte har annat val än att försvara extremisters rättigheter. Samtidigt som muslimer i allmänhet kan utmålas som överkänsliga.

Att så många ”yttrandefrihetsevent” fokuserar på att provocera muslimer är nämligen logiskt: Här sammanstrålar nödvändiga moderata samtal som de om religiösa identiteter i sekulära samhällen eller rätten att häda med en tacksam måltavla som förenar fascister och ”nationalkonservativa”.

För muslimer kan då framställas som alltför kulturella. De är å ena sidan symboler i sig själva, för den negativa ”multikulturen”. Men också bärare av symboler – slöjor, koraner – som är perfekta att attackera. Reaktioner gör sedan att denna kultur blir synonym med (över)känslighet – en barbarism som står i motsats till upplysningens rationalitet. Att de flesta stenkastare sannolikt inte bryr sig ett dyft om ”islam” spelar ingen roll.

I medial bevakning av Koranbränningar blir den som testar yttrandefriheten dess underförstådda försvarare.

För termen ”yttrandefrihet” projiceras på förhand skevt i denna strid: I medial bevakning av Koranbränningar blir den som testar yttrandefriheten dess underförstådda försvarare. Medan de imamer som försöker föra dialog med samhälle och polis, de muslimer som fördömde upplopp och städar upp, ändå, i egenskap av företrädare för islam, misstänkliggörs som hot mot yttrandefrihet och demokrati.

ANNONS

Det är också anledningen till att fortsätta låta Paludan bränna på och onanera: ett samhälle ska kunna acceptera den saken. Men ett samhälle bör också göra andra kalkyler – som att det inte är självskrivet att grisfesten ska kunna hållas var och när som helst.

Givet Paludans uppmärksamhetsframgångar den senaste veckan var det föga förvånande att Moderatpolitikern Hanif Bali – en annan figur som byggt sin offentliga karriär på provokationer – tog tillfället i akt. Askan efter den senaste Koranen hade inte svalnat när Bali på Twitter spred en nidbild av Vänsterpartiets Ali Esbati. Det är en teckning ritad 2016 av den norske konstnären Thomas Knarvik, med namnet ”Apornas konung”. Esbati upprepar på bilden ”Ni är rasister, ni är rasister allihop”, vilket enligt Knarvik var att uttryck för att Esbati bara upprepar samma sak i debatten. Redan då orsakade bilderna explosiv debatt i Norge.

Är bilden rasistisk? Ja.

Men frågan är inte om rasism finns – det förekommer i allt från romaner och filmer till humor och reklam. Rasism finns i våra samhällen. Frågan som sedan dryga decenniet delar allt fler – om så i debatter om Ruben Östlunds film ”Play” eller när satirbilder på Kinas diktator Xi Jinping drevades bort från en Stockholmskrog för att de ska ha varit rasistiska (13/10) – är om rasismens uttryck bör förbjudas eller åtminstone sopas undan helt från offentligheten. Om det är så att rasismen likt ett virus sprids från dessa bilder eller ord, om de är del i att upprätthålla en rasistisk struktur. De som anser detta svarar jakande på frågan i titeln på Titleys bok – de skulle mena att yttrandefrihet för vissa bara är en ursäkt för att få vara rasister. Och att yttrandefriheten i sig då blir del av rasismen.

ANNONS

Vad man än tycker i den frågan kan man fundera över lämpligheten i att riksdagsmän ägnar sig åt att sprida rasism. Och påpeka att även bilder har gränser: Den högerextreme gatukonstnären Dan Park har både dömts och friats för hets mot folkgrupp – dömts för att ha burit nazistiska symboler 1996 men friats när han 2009 satte han upp ett pärlplattshjärta med hakkors tillsammans med en konservburk med texten ”Zyklon B” utanför judiska församlingen i Malmö.

Det senare är just genom sin närhet tveksamt. Men demokratin bör klara både Charlie Hebdo och dårar som onanerar på böcker.

Läs mer om Koranbränningarna och upploppen under påskhelgen:

LÄS MER:Efter upploppen: "Barnen är fortfarande rädda"

LÄS MER:"Ingen påverkanskampanj bakom upploppen"

LÄS MER:Nord om Paludan:”Kan inte ställa honom till svars”

LÄS MER:Mötesfrihet väger tyngre än risk för upplopp

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS