Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Recension: ”Is free speech racist?” av Gavan Titley

Yttrandefriheten används ofta som ett slagträ i debatten om rasism. Inte minst som ett sätt för högerextremister att provocera fram en reaktion som liberaler sen måste försvara. Nya boken ”Is free speech racist” tar sig an frågan.
Hynek Pallas har läst – och ser både fördelar och komplikationer med resonemanget – inte minst i ljuset av den senaste attacken i Paris.

”Is free speech racist?”

Gavan Titley

Polity

155 s.

Att frågan reflexmässigt får de flesta att rygga tillbaka är nog lika sunt som det är talande för vilket slags begrepp ”yttrandefrihet” har blivit i dag. Få rättigheter betraktas nämligen som lika centrala i diskussionen om den liberala demokratin – och påstås vara lika hotade. Är det inte orbanister som inskränker det fria ordet så är det deplattformerande antirasister.

En sak är säker: när något blir en benhård princip utgör det också en perfekt symbol att utnyttja för snöd politisk vinning. Ett aktuellt svenskt fenomen – Koranbränningar – är inget nytt, utan centralt i medievetaren Gavan Titleys färska och vältajmade bok ”Is free speech racist?”.

Koranbränningar är ett så kallat ”yttrandefrihetsevent”: något som utannonseras i förväg där en extrem falang gör en medveten provokation som liberaler upplever att de inte har annat val än att försvara.

I den här processen återfinns samtliga Titleys diskussioner: hur föreställningen om ”yttrandefrihet” utgår ifrån antagandet om ”seminarierummet” – det vill säga den jämbördiga debatten – i stället för något som snarare utspelar sig på gator (och Twitter) mellan personer och grupper som har helt olika former av makt.

Eller hur termen ”yttrandefrihet” projiceras på förhand i denna strid: i bevakningen av Koranbränningen i Malmö blev Dan Park omskriven som ”kontroversiell konstnär” vilket i i denna diskurs gör att han uppfattas som yttrandefrihetsriddare. Medan de imamer som i veckor förde en dialog med samhälle och polis, fördömde upplopp och ställde sig i vägen för dessa ändå i egenskap av företrädare för islam misstänkliggörs som hot mot yttrandefrihet och demokrati.

Du är fri att använda n-ordet. Men inte att stå fri från kritik för det.

Särskilt fruktbar är därför boken i frågan som dess provokativa titel ställer: samspelet mellan yttrandefrihet och rasism. Tesen är inte obekant: rasism har blivit ett ”fruset” begrepp, något som bara kan appliceras på nazister och skinnbulor. Konsekvenserna av det är tudelade: begreppet får inte utvecklas med sin tid utan är fast någonstans kring 1942. Samtidigt som ytterhögern sedan länge talar om kultur i stället för blod – men menar samma sak. Den som då använder ”rasist” om en ”invandrarskeptiker” får höra att det är ett moraliskt tystande argument – inte en korrekt kritik av ideologi.

Förenklat kan man uttrycka det såhär: Du är fri att använda n-ordet. Men inte att stå fri från kritik för det.

Det senare omvandlas dock till att antirasismen är emot yttrandefriheten. Ett fördömande av ”vanligt folk” som påstås bli brunsmetade om de säger vad de tänker. Som ”yttrandefrihetsmartyrer” likt Tommy Robinson, Rasmus Paludan eller Sannfinländarna – tre av bokens exempel – sedan kan göra sig till språkrör för.

Att så många ”yttrandefrihetsevent” fokuserar på att provocera muslimer är logiskt. Här sammanstrålar relevanta samtal om religiösa identiteter i sekulära samhällen och rätten att häda med en tacksam måltavla som förenar fascister och ”nationalkonservativa”.

För muslimer framställs som alltför kulturella. De är symboler för den negativa ”multikulturen”, bärare av symboler som är perfekta att attackera eftersom det ger reaktioner. Denna kultur görs sedan synonym med (över)känslighet – en barbarism som står i motsats till upplysningens rationalitet.

Som analys av dessa processer är ”Is free speech racist?” intressant men kanske alltför akademisk – och framförallt ofullständig. Likt många andra som rör sig kring dagens kritiska rasteori skulle Titley nämligen tjäna på att ta liberala invändningar på större allvar. Om inte annat så för att slipa sina argument.

Är det verkligen så att energin som läggs på att omhulda danska högerextremisters rätt att onanera på baconinlindade böcker gör ett skvatt för att stärka yttrandefrihet där det behövs?

Ett sådant är vad som utgör rasism efter ett dåd som det fruktansvärda mordet på en fransk skollärare som visade eleverna Muhammedkarikatyrer: för världens många moderata muslimer, angelägna om understöd i kampen att utmana bakåtsträvande reaktionärer, är relativiseringens björnkram allvarlig. Det finns ingen ”provokation” i att en lärare undervisar i det fria ordet. I förlängningen ger spekulationer i den riktningen bara ammunition åt dem som vill peka finger mot muslimer som grupp.

Charlie Hebdos teckningar är heller ingen ”provokation”. Däremot var det en uppenbar fälla när Sannfinländarna eller Geert Wilders efter dådet mot deras redaktion utlyste serietävlingar under namn som ”Frihet i stället för islam”. Men ska det senare förbjudas? Att det kan såra eller ”reproducera rasism” är sådant som öppna samhällen får acceptera om inte inskränkningar ska göras utifrån varje möjligt ideologiskt sårande. Bortom hatbrott som hets mot folkgrupp, mot vilken det existerar lagar, har ingen part på basis av sin hudfärg eller tro tolkningsföreträde till vad som är ”meningsfull dialog” och vilka som har rätt att ingå i den. (Ett argument Titley lånar ur Reni Eddo-Lodges uppmärksammade bästsäljare ”Varför jag inte längre pratar med vita om ras”, GP 20/2/19). Det innebär enbart att stänga ute dem som riskerar att utmana ens åsikter.

Men just därför är ”Is free speech racist?” en särskilt nödvändig påminnelse för oss som förhåller oss till yttrandefrihet på liberal grund. För är det verkligen så att energin som läggs på att omhulda danska högerextremisters rätt att onanera på baconinlindade böcker gör ett skvatt för att stärka yttrandefrihet där det behövs?

Jag tror inte bara det är fullt möjligt att hålla med Titley i hans beskrivning av i vilket syfte som yttrandefriheten ofta kidnappas i dag – och anse att den är något som måste försvaras. ”Yttrandefrihet” förstås bäst just så, för att vi ska hålla oss alerta och inte bli nyttiga idioter i en metadebatt som stärker extremister.

Det är nämligen en viktig påminnelse om att det slitna uttrycket ”liberal demokrati” faktiskt bygger på friheter och rättigheter som inte uppstår genom reflexer – att det är processer som kräver aktiv debatt för att försvara och utveckla. Det är aldrig så viktigt som efter attackerna mot våra öppna samhällen.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Recension: ”Palm springs” i regi av Max Barbakow

LÄS MER: Biografkedjornas corona-kris visar på en djupare problematik

LÄS MER: Det är inte rasism med nidbilder på Kinas diktator

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.