För 40 år sedan införde Nicolae Ceausescu en lag som innebar att rumäner tvingades ansöka om att få äga en skrivmaskin. I biografin ”Burying the typewriter” (2012) beskriver Carem Bugan hur polisen kontrollerade medborgarens lämplighet och noterade skrivmaskinens egenheter. Man fick inte skriva om personliga känslor eller något ”regeringsfientligt”. Bugans pappa, som hade en skrivmaskin begravd i trädgården, bröt mot lagen och fängslades.
Skrivmaskiner hade varit hårt reglerade i Sovjetunionen sedan 1940-talet och förbud var inget nytt i Rumänien. Men Ceausescu gick längre – och jämställde skrivdonet med att inneha ett ”farligt vapen”.
Det är den rumänske diktatorns paranoia mer än samhällets bästa jag kommer att tänka på när jag läser en färsk intervju med Ruben Östlund (The Guardian 12/4). Tillsammans med kollegorna Axel Danielson och Maximilien Van Aertryck lanserar Sveriges mest kände regissör filmhistoriefilmen ”And the king said, what a fantastic machine” i England. Varpå Östlund kläcker ett av sina rubrikvänliga citat: ”Det skulle krävas licens för att använda en kamera – du behöver ju en för vapen”.
Drömmen om världsförbättring genom kulturkontroll är inte ny. Så länge goda krafter – de som tar ansvar på rätt sätt! – är de som får trycka böcker, knattra på maskin eller filma så är vi trygga. ”Man skulle inte få använda bilder när man rapporterar om världen”, säger Danielsson och tillägger att ”varje dag ser man ju saker på nätet och undrar om det är det bästa vi kan”. Van Aertryck vill inte vara sämre, så vi får veta att man inte skulle ”få uttrycka åsikter innan man har diskuterat dem med sin granne”.
För hen var försvar för friheten att skapa bilder som ansågs gå mot rådande tankar om ”ansvar” rasistiskt i sig.
Jag har alltid hejat på Plattforms sätt att göra film med vidhängande diskussioner om den rörliga bildens roll i samhället. Jag instämmer till fullo med dem om att övergången från ett textbaserat samhälle kräver betydligt mer av oss – av skolan, kulturen, föräldrarna.
Kanske minns jag därför också sådant killarna tycks ha glömt när deras uppfostringsiver och prat om människans ”omogenhet” tar överhanden. Östlunds debutfilm ”Gitarrmongot” kom för prick 20 år sedan ur en revolutionär digital filmvåg.
Att hans film fick finansiering av en dokumentärkonsulent förvånade inte: Det var i dokumentären denna förändring syntes först. När fler hade råd med kameror kom nya perspektiv på världen. Det var inte första gången i filmhistorien som teknikutveckling ledde till frigörelse från etablissemang som inte var helt nöjda med detta.
Ironin upphör inte där. När jag läser intervjun minns jag en stormig diskussion efter Östlunds film ”Play” 2011. Jag ledde samtalet med Östlund och hans producent Erik Hemmendorff. Stämningen kring ”Play” var infekterad, och jag ryggade för den hätska atmosfären i rummet.
Med ”antirasism” som argument kritiserades filmen för att oansvarigt reproducera bilder av unga svarta som rånare. Vid samma tid drevades det mot Stina Wirséns barnböcker för att de sades innehålla skadliga stereotyper. Efter debatten undrade en svensk förläggare ilsket hur jag kunde ”försvara” dessa uttryck. För hen var försvar för friheten att skapa bilder som ansågs gå mot rådande tankar om ”ansvar” rasistiskt i sig.
Östlund har kanske rätt när han förtjust utropar att nästa generation blir marxistisk.
13 år senare har ”ansvar” inneburit diskussioner om att stoppa gangstarap i radion, att engelska polisen plockar ner Youtube-videos i genren, att påstått klandervärda personer inte ska publicera sig i spalterna, att republikaner i USA driver bort böcker från bibliotek och att Ungern jämför hbtq-kultur med pedofili. Listan på dumheter kan göras längre – men samtliga anser att deras syfte är gott och försvarar samhället.
Vi behöver kunskap om vad ett ständigt flöde av rörliga bilder gör med oss. Men samhället är en bättre plats i dag än när kungar kunde kontrollera filmmediet för sin image och makt. Kulturen rikare än när Ray Bradbury fick hyra skrivmaskin per timme för att skriva ”Fahrenheit 451”. När det gick att strypa spridningen av åsikter genom att bränna böcker. Eller när film bara visades på biografer.
Onekligen bättre än när man tvingades förankra sin åsikt i grannskapet – eller i den rådande politiska korrektheten för att få göra en film som ”Play” – för att inte hamna vid skampålen. Eller värre.
Östlund har kanske rätt när han förtjust utropar att nästa generation blir marxistisk. En ideologi som varit bra på att utifrån övertygelsen om hur ändamål helgar medel kontrollera kulturproduktion och innehåll, med katastrofala följder. Så man vill ju inflika att kändisregissörer som ger provocerande citat för att det skapar PR inte heller de står fria från ansvar.
För det vore inte första gången som uppfostringsiver slutade med att folk grävde ner skrivmaskinen i trädgården.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Slovakerna har vridit klockan ur led
LÄS MER:Kulturhatet har förvandlat landet till en ding ding värld
LÄS MER:Plötsligt har tv-serierna börjat vurma för finkultur
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
