Indierocken är en utrotningshotad art, gitarrerna förpassade till musikvärldens utkant. Det enda som betyder något, i plattformskapitalismens tid, är storlek och räckvidd. Allt som finns är Taylor Swift, och musikkritiker är dömda att försöka skriva seriös kritik om medelmåttiga produkter. I alla fall om man får tro Expressens kulturchef Victor Malm som nyligen slog fast att "poptimismen" är vår tids dominerande kulturella logik.
Det är en vanligt förekommande samhällskritik, en berättelse som på kultursidorna blivit nästan lika dominerande som man menar att algoritmernas grepp om musiken är. Och visst finns det en sanning i den. Företag som Spotify premierar det som är lättsmält och friktionsfritt, något som passar bra på spellistan ”lugn akustisk gitarr”.
Men samtidigt tas den dystra bildsättningen som alltför självklar, blir till ett tomt mantra som återupprepas, och gör att vi missar att mycket av det nya som växer fram faktiskt är riktigt bra.
Vissa skulle kalla det för fragmentisering. Andra för pluralism.
Under tiden det skrivs artikel efter artikel om hur Spotify maler ner den seriösa musiken så blomstrar indiemusiken, och kanske framförallt indierockens gitarrer. I Sverige säljer band som Terra, Svart Ridå och Nektar ut spelning efter spelning och internationellt når Wednesday och Geese både kritikernas erkännande och miljontals lyssningar. En musik som bär kännetecken av den gamla ”rockismens” strävan efter autenticitet, kvalitet och hårt hållna genregränser.
Det som präglar samtidskulturen är med andra ord att olika kulturella logiker existerar sida vid sida, inte att allt strömlinjeformas efter samma modell. Vissa skulle kalla det för postmodernitet och fragmentisering. Andra för pluralism.
I boken Such Great Hights (St. Martin's Press, 2025) beskriver musikjournalisten Chris DeVille att så även var fallet under indierockens glansdagar under början av 2000-talet. Då hängde musiken samman med framväxten av det tidiga internet. The Strokes och Death Cab for Cuties låtar spreds via MP3-bloggar, laddades ner via fildelningssajten Napster, användes för att bygga digitala personor på MySpace, och recenserades i inflytelserika nätmagasin som Pitchfork.
Det vore egentligen inte så konstigt om indierocken återigen höll på att bli mainstream.
Då oroade man sig också för att den nya tekniken skulle utradera den anspråksfulla musiken, folk skulle sluta gå på spelningar, bara sitta hemma med sin mp3-spelare. Men indierocken frodades. Den nya digitala infrastrukturen gjorde att banden kunde nå stora följarskaror och slå sig in i och påverka musikvärldens mittfåra.
Och frågan är om det inte är på väg att hända igen. När exempelvis Olivia Rodrigo – ett av den stora mainstreampopens framtidsnamn – var huvudnummer på Glastonbury och hyllades av den brittiska kritikerkåren, var det inte med tonårsdagbokspop utan med gitarrsolon och hennes senare poppunk. När hon med orden “the greatest songwriter to come out of England… and a personal hero of mine” välkomnade en gästartist var det inte Ed Sheeran som klev ut på scen framför ett hav av skrikande tonårstjejer utan The Cures Robert Smith.
Det vore egentligen inte så konstigt om indierocken återigen höll på att bli mainstream. Under ett drygt decennium har vi blivit matade med pop som får en att känna ungefär lika mycket som för en knäckebrödsmacka med margarin. Det finns få bättre sätt att få människor att börja längta efter musik med anspråk, något som är äkta och har nerv. Ibland kan det med andra ord vara bra att överösas med skit, det kan ge upphov till kulturella motreaktioner.
Henrik Dalgard är skribent och författare. Just nu är han aktuell med boken ”Poesin, publiken och pengarna: Hur romanen gav kapitalismen mening” (Timbro förlag).
