Det finns inget ämne jag har skrivit lika mycket om som minneskultur. 2015, under arbetet med en bok om romernas historia i Tjeckoslovakien, insåg jag att synen på minoriteters historia är en seriös klyfta mellan det forna öst och det vi kallar för öst. Det har sedan dess varit föremål för alla mina böcker och oräkneliga artiklar.
Som värst yttrar den sig i fråga om historiens största brott – Förintelsen. Svenskar har fortfarande svårt att förstå allvaret i kommunistregimernas historiemissbruk, där offren enbart var ”antifascister” (ett begrepp där ”fascister” förvreds till det vi känner från dagens Putin-Ryssland). Judar och romer, liksom homosexuella och handikappade, skrevs ut ur historien som offer. Vittnesmål censurerades, minnesplatser rensades på judiska symboler. Det kunde bli riktigt grovt, som när den tjeckoslovakiska kommunistregimen 1970 byggde en industriell grisfarm på platsen för ett romskt koncentrationsläger. Sannolikt för att lägervakterna varit tjecker och det passade illa i en nationalistisk historieskrivning att påminna om eget medlöperi när man kunde skylla på (väst)tyska fascister. Inte heller den demokratiska tjeckiska nationen gjorde något åt saken efter 1989 – grisfarmen stängdes först häromåret.
Det är svårt att erkänna att man själv kan ha varit förövare.
Jag berättar bakgrunden eftersom detta sedan millennieskiftet varit del i minneskultur som politik. Historikern Tony Judt kallade 2005 Förintelseerkännande för ”inträdesbiljetten till Europa” just för att det handlade om att Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern ska göra upp med sitt historiska medlöperi och sin tystnad om den judiska och romska befolkningens brutala öde. Det påverkar nämligen deras minoritetspolitik och etniska nationalism i dag.
Det har inte varit en enkel resa. Som jag visar i min senaste bok ”Skotten i Slovakien” är det svårt att erkänna att man själv – de etniska slovakerna, precis som grannländernas befolkning – kan ha varit förövare. Eftersom man betraktar sig som offer för kommunismen. Att förena de sakerna är en av de svåraste saker som finns, tycks det.
Och inte bara i Europa.
Mitt långvariga intresse för minneskulturen, och vetskapen om att den spelar roll i samtidspolitik, har gjort att jag bara väntat på hur den ska aktiveras i kriget mellan Israel och Hamas. En del svartvitt nosande har gjorts, grunda texter som Adam Shatz i London review of books där författaren menar att Förintelsen har blivit en ”civil religion” på bekostnad av bryddhet om muslimer (19/10). Han begränsar antisemitisk förföljelse till en historisk företeelse i Europa och menar att pogromerna den 7 oktober inte var det eftersom judar i dag har en unik position. Samt att palestinierna straffas ”för Hitlers handlingar”.
Problemet är att texten gör påståenden som inte är sanna – vilket när skribenten är så här upphöjd och publikationen så seriös kommer få konsekvenser.
En betydligt intressantare och fullödigare – och inte mindre problematisk – artikel står författaren Masha Gessen för i The New Yorker (9/12).
Det är en artikel som sätter den tyska minneskulturen i fokus. En minneskultur som har betydligt mer infekterad historia än resten av världens. Och som, just för att den kommit längre än alla andra nationer, betraktas som en att lära av. Jag har skrivit om det upprepade gånger, som i fallet med det amerikanska slaveriet (GP 22/11/19). Gessen uppmärksammar i stället den tyska minneskulturen eftersom den sägs censurera röster som vill tala om det palestinska lidandet.
Gessen har ett pärlband av exempel och sammantaget ser de inte bra ut. Problemet är att texten gör påståenden som inte är sanna – vilket när skribenten är så här upphöjd och publikationen så seriös kommer få konsekvenser. Det sägs till exempel att den tyska minneskulturen behandlar Förintelsen så man inte på något sätt får tala om andra folks offerskap – eller tala om hur Förintelsen kan hjälpa oss att förstå andra folkmord och att det som en gång har skett kan ske igen.
Det är en bärande poäng i artikeln, så att vi ska förstå varför tyskarna inte tillåter uppmärksamhet av palestinskt lidande. Gessen nämner att man i tysk offentlighet inte får koppla det tyska folkmordet på Herero- och Nama-folken 1904 till 1908 i dagens Namibia till Förintelsen, trots att flera av Förintelsens tekniker utvecklades där. Ett påstående som för den som besökt Historiska museet i Berlin är märkligt eftersom det finns en hel utställning om den saken (jag skrev om den i GP 19/6/20). Jag öppnar katalogen ”German colonialism: Fragments Past and present” och från förordet och i flera kapitel är ämnet just detta – med skarp kritik av hur tysk politik förhalat erkännandet av folkmorden. Något som varit en livlig debatt i Tyskland i många år. Allt annat än censurerat alltså.
Det är en ny frontlinje i antisemitismen.
Har tyskarna överreagerat i spåren av 7 oktober? I en del av de saker som handlar om att lägga en våt filt över yttrandefrihet stämmer det. Samtidigt kan det också se ut så eftersom Tyskland reagerat hårt och snabbt på antisemitism oavsett var den kommer ifrån. Eftersom Gessens text inte nämner hur historiekulturen kring antisemitism ser ut i Israels grannländer och bland palestinier – och i muslimska och arabiska miljöer i Europa – blir hens text ofullständig.
Jag har, precis som Gessen, erfarenheten av att möta motstånd och hot när jag skriver om polskt medlöperi och mord på judar under andra världskriget. Men det är en västanfläkt mot det jag har mött efter att ha skrivit om att Hamas är antisemiter, och att de har begått pogrom och genomfört våldtäkter. Det är en ny frontlinje i antisemitismen. Och den går inte att förstå genom att diskutera de europeiska ytterhögerpartiernas muslimhat och hycklande israelgullande, heller inte genom analogier som omvandlar israeliska judar till nazistiska fångvaktare.
För Gessens text är på många sätt utmärkt, hen har gedigen förståelse av minneskultur. Problemet är att hen använder den tyska minneskulturen till att blanda bort något som är viktigt att hålla på: att Förintelsen är unik och det judiska traumat förstås genom detta. Därför landar Gessen själv i farligt historiemissbruk när hen jämför Gaza med östeuropeiska getton under nazisterna. Inte för att Gaza inte skulle kunna kallas för ett fängelse eller för att man inte bör ifrågasätta den israeliska regeringens krigföring – utan för att ”likvidering” av getton (ett begrepp Gessen använder) var del i Förintelsen.
Det är en eld vi gör bäst i att inte leka med, hur goda syften vi än anser oss ha.
Själv anser jag inte att man vare sig kan eller behöver lägga dagens europeiska minneskulturkrig som raster på kriget mellan Israel och Hamas. De vita fläckarna i Gessens artikel visar varför. Det är till exempel inte svårt att använda israelisk kultur för att peka på det som är Gessens avslutande fråga, hur en nation kan förstå sig själv som offer och förövare på samma gång. Det har israeliska dokumentärfilmer återkommit till i många år (GP 27/10).
Risken är att man genom att relativisera och missbruka historia inte bara börjar avfärda ett trauma för att lyfta ett annat, utan att man spelar den växande globala antisemitismen och inte minst det forna östblockets demagoger i händerna. För inte många mil från Berlin pågår minneskulturkampen på museer och i vardagen – i länder där antisemitismen fortfarande är en seriös politisk kraft och man tycker att judar bara spelar offerkortet hela tiden.
Det är en eld vi gör bäst i att inte leka med, hur goda syften vi än anser oss ha.
Läs mer av Hynek Pallas:
LÄS MER:Den som applåderar detta applåderar mörkret
LÄS MER:Ni missar det ärvda traumat hos judar
LÄS MER:Polens demokratiska krafter lär få kämpa i motvind
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
