Johannes Jensen: Läktarvåldet är ett tecken på det hårdnande samhället

Ingen annan sport är som fotboll. Inte vad gäller hur många som bryr sig, hur mycket känslor den genererar, eller hur mycket problem den ställer till med.

Det har som bekant varit stökigt i den europeiska fotbollen i några år nu. I Sverige kanske tydligast exemplifierat av de Stockholmsderbyn som blir avblåsta på grund av knallskott, bengalpingis och maskerade grupper som försöker ta sig mellan sektionerna för att ge motståndarna på käften.

För många av oss supportrar som nyss mobiliserade mot polisens så kallade “villkorstrappa”, och den kollektiva bestraffning och allmänna repression av levande läktarkultur som den innebar, är det inte utan matthet man betraktar ännu ett avbrutet derby. Det mellan Djurgården och AIK på Tele2 Arena i helgen. Vad kan nu detta leda till för märkliga satsningar från polisen eller förbunden?

Men då får man hålla i huvudet att det varit ovanligt stökigt på läktare i hela Europa de senaste två säsongerna. Till och med i den annars så stillsamma spanska toppfotbollen ramades Barcelonas titelfirande in av planstormade Espanyolsupportrar.

Åtminstone ett tag gick det att peka på uppdämd frustration och uppskruvade förväntningar efter pandemirestriktionerna som orsaker till stöket. Långt ned på läktarna i Superettan syns tillväxten av nya supportrar och det är ingen långsökt spekulation att delar av de ökande siffrorna består av tonåringar som suttit hemma under pandemin med Youtubevideor på urballade derbyn runt om i världen. Nu tar de igen för förlorad ungdom.

Var finns känslorna av ohejdad triumf, utlevelse och frustration närmare ytan idag än på fotbollsarenorna?

Men jag tror nog att vi gör bäst i att titta på fotbollen som en funktion av samhället och inte som isolerat fenomen. När samhällsklimatet hårdnar tar sig den tilltagande frustrationen uttryck där den kan. Det finns till exempel en direkt korrelation mellan sommartemperaturen och ungdomsupplopp, men ingen (åtminstone ingen utanför Twitter) är väl dum nog att skylla på vädret som enskild orsak? Och var finns känslorna av ohejdad triumf, utlevelse och frustration i dag närmare ytan än på fotbollsarenorna? Föreställ dig själv en festival där själva premissen är att tusentals besökare lämnar konserten i sorg och vredesmod.

Så fotbollen har alltid varit en politisk termostat. En del i Margaret Thatchers projekt var att peka ut just fotbollshuliganer (tillsammans med strejkande kolgruvearbetare och fackföreningsrörelsen) som “the enemy within”. Stökiga fotbollssupportrar var då som nu en tacksam fiende att lyfta upp och sedan ha som svepskäl för all möjlig repression. Hillsboroughkatastrofen 1989 med 96 döda Liverpoolfans var helt avgörande i att bana vägen för dagens hyperkommersialiserade Premier League. Att det med tiden fastslagits att det var polisen som bar det största ansvaret gjorde absolut ingen skillnad.

På matcher har jag känt stämning så förtätad att du känner smaken i munnen

För min egen del ligger fotbollens stora lockelse i att det är en karneval mitt i livet. En plats att leva ut på och leva efter andra värderingar än de som ställs upp av det förkvävande samhällsklimatet utanför arenorna. Samhörighet, kärlek och rivalitet lika irrationell som den är stark. På matcher har jag känt stämning så förtätad att du känner smaken i munnen. Så oerhört många människor och så mycket vilja i luften att du tänker: Det här kan verkligen gå åt helvete.

Det gör det ju ytterst sällan, men det säger sig självt att ett sådant fenomen passerar gränserna för det acceptabla ibland.

Johannes Jensen är ordförande i Getingarna, BK Häckens supporterklubb.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Biblioteket blir osäkert när samhället är osäkert

LÄS MER:Varför är vi så ensamma på biblioteken?

LÄS MER:Oväntade draget – låna årskort till BK Häcken på biblioteket

Johannes Jensen