Vesna Prekopic i Dagens Nyheter (26/4) skriver att det är obegripligt hur tryggheten på biblioteken kunnat vara en höger-vänsterfråga. Jag skulle hävda att det inte alls är obegripligt; men att i dag används biblioteken som ett politiskt slagträ ingen vill betala för.
I dag finns nämligen två huvudlinjer inom politiken: Skär ned och hoppas på det bästa, eller skär ned och ropa efter lag och ordning. Det talas om demokratiska kärnvärden, om bibliotekens samhällsbärande roll. Samtidigt kapas kulturbudgetar och nyrekryteringar bromsas. Man hastar fram genomgripande omorganiseringar och forcerar igenom beslut som sedan får oförutsedda effekter i åratal. Det gör i grunden ingen skillnad vilka som styr politik och sätter budget, försämringarna är desamma – och i den bemärkelsen är inte biblioteken någon höger-vänsterfråga längre.
Men jag vänder på Prekopics påstående och säger att det faktiskt är fullt begripligt att trygghet på biblioteken blivit en ideologisk fråga. Det ser vi på effekterna av Kalibers reportage, som redan i sig är hårdvinklat och tesdrivet. Anmälningar och åtgärder som gjorts tonas först ned (eller förtigs) i reportaget – och när debatten tuggas om ett varv till i media har de försvunnit helt. Så nu förmedlas bilden av att vi som arbetar på fritidsgård och bibliotek stått passiva och lämnat över hela stadsdelen åt kriminella.
Hur kan det ens betraktas som normalt att vuxna människor ska behöva ha hjälp av lagstiftning för att avvisa barn? I min värld är det där ”flatheten” ligger, i att vi som samhälle fullständigt ger upp om människor
Det är väldigt synd eftersom verkligheten hade varit stoff nog. Så här ser exempelvis vardagen ut på biblioteket: Vi som arbetar där får dagligen tjata på rastlösa ungdomar som hänger runt i väntan på att fritidsgårdarna ska öppna. Ibland får vi säga åt de som stör att gå ut, ibland käftar de emot. Ljudnivån är ofta en helt annan än den vi vill ha på ett bibliotek och en arbetsplats – men står vi kutryggiga och flata för det? Nej. Men vi är frustrerade och uppgivna över att vi alldeles för ofta är för få och att varenda initiativ för att få en bättre situation måste komma från oss som arbetar ute i verksamheterna och våra närmaste chefer. Vi har betydligt mindre hjälp av lagar för tillträdesförbud än vi hade haft av extra händer, ordentliga förebyggande handlingsplaner, fungerande samverkan mellan stadens instanser, rapporter som systematiskt följs upp i våra förvaltningar, trygghet och kontinuitet i vårt dagliga arbete. Allt det där som ingen vill betala för, exempelvis Göteborgs stads politiska styre.
Biblioteket blir en osäker plats när samhället är en osäker plats. Vår oförmåga att hantera situationen speglar samhällets oförmåga att hantera situationen, och så länge konsensus är försämring kommer också otryggheten att fortsätta öka.
Kalibers reportage berör en period då det var särskilt tufft för personalen i Hammarkullen. Just nu är läget bättre, men det kommer förstås bli tuffare igen förr eller senare. Att det bara är trygghet i bemärkelsen att inte behöva utsättas för hot om fysiskt våld som debatteras just nu är ett tecken på att samhället håller på att överge hoppet om allt annat. Hur kan det ens betraktas som normalt att vuxna människor ska behöva ha hjälp av lagstiftning för att avvisa barn? I min värld är det där ”flatheten” ligger, i att vi som samhälle fullständigt ger upp om människor som vi med bättre förutsättningar faktiskt hade kunnat nå och finnas där för.
Johannes Jensen, bibliotekarie på Hammarkullens bibliotek.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Varför är vi så ensamma på biblioteken?
LÄS MER:Historieförfalskning är farligare än n-ordet
LÄS MER:Modeindustrin gör läsande trendigt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
