Love Christensen: Kritiken mot Pourmokhtari visar på ett missförstånd

Klimatministern Romina Pourmokhtaris deltagande i SVT:s ”30 Minuter” har lett till massiv kritik. Den liberala Pourmokhtaris val att bli klimatminister i en regering understödd av Sverigedemokraterna som gick till val på att avskaffa reduktionsplikten har fått hennes kritiker att beskylla henne för att vara en principlös opportunist (DN 26/2, DN 24/2, Aftonbladet 23/2, Expressen 22/2, SVD 21/2)

Varför vållar Pourmokhtaris agerande en sådan ilska och frustration? Naturligtvis finns från vänster en sakpolitisk grund. Men fallet Pourmokhtari illustrerar också en generell frustration – kanske ett missförstånd – om vad politiken är och vilka förhoppningar vi hyser om vad den borde vara.

Medborgarna vänder sig delvis till politiken för att informera sig om var partierna står i olika frågor: Hur mycket invandring ska vi tillåta? Ska vinster i skolan förbjudas? Hur mycket pengar ska vi ge till välfärden? Den här kunskapen gör det möjligt för medborgarna att välja partier på sakpolitisk grund.

Men medborgarna vänder sig även mot politiken för att begripa de samhällsproblem vi står inför. Vilket moraliskt ansvar har vi att ta emot människor på flykt från krig och fattigdom? Hur påverkar vinsterna kvaliteten på undervisning och möjligheten att välja skola? I vilken mån är välfärden underfinansierad och i vilken mån används dess resurser felaktigt eller ineffektivt?

För den politiker som faktiskt aspirerar på makten och inte nöjer sig med att tillhöra den obefläckade oppositionen behöver viljan till makt prioriteras över ett rent samvete.

För medborgarna är alltså den politiska offentligheten en arena för att informera sitt politiska deltagande och för att försöka förstå vårt samhälle. Kontrasten gentemot politikernas bevekelsegrunder är betydande. För politikerna är den politiska debatten inte ett mål i sig utan ett medel för att vinna makten: en arena för opinionsbildning och politisk påverkan.

Det är svårt att se hur det skulle kunna sluta i något annat än besvikelse. När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande. Det bästa politiska argumentet är inte nödvändigtvis det som fördjupar medborgarnas förståelse av ett problems omfattning, allvar eller innebörd. Tvärtom, det mest effektiva politiska argumentet är det som bäst vinner gehör hos de tilltänkta väljarna oavsett om det är osakligt, orättvist eller rentav lögnaktigt.

Nästan varenda text om Pourmokhtari söker förklaringen till det politiska samtalets låga kvalitet hos politikernas bristande moral. Men de etiska dilemman som även principfasta och välmenande politiker ställs inför är inte enkla. I vår representativa demokrati konkurrerar partierna med varandra om makten. Det betyder att politikerna måste förhålla sig strategiskt gentemot varandra i sin jakt på väljarnas röster. Om mina konkurrenter är villiga att vara osakliga, förljugna och demagogiska för att vinna makten kan även jag tvingas till det.

För den politiker som faktiskt aspirerar på makten och inte nöjer sig med att tillhöra den obefläckade oppositionen behöver viljan till makt prioriteras över ett rent samvete. En skillnad som Pourmokhtari också fångar när hon ställer arbetet som klimatminister i kontrast till kulturjournalistikens essäistik.

Konsekvensen blir att medborgarna endast delvis får sina politiska behov tillfredsställda. En förljugen politisk debatt kan trots allt klargöra vilka intressen som står på spel. Även om exempelvis Miljöpartiet och Sverigedemokraterna systematiskt ägnar sig åt skönmålning respektive svartmålning av migrationspolitiken klargör det för väljarna var de står i frågan. Men en offentlighet där de politiska motståndarna systematiskt snedvrider sin beskrivning av verkligheten för sina egna politiska intressen leder knappast till någon större upplysning i väljarkåren.

Cynismen framstår emellertid som lika otillräcklig som moralismen.

Det finns alltså något naivt över den besvikelse som uppstår i mötet mellan det vi önskar att det politiska samtalet borde vara och vad det faktiskt är. Som Max Weber beskriver i sin föreläsning ”Politik som yrke” är det ett missförstånd att tro att den principfasta politikern, ointresserad av makten, som vägrar att kompromissa med sin övertygelse är moraliskt högre stående än den maktpolitiker som är villig att kompromissa med sina ideal i sin strävan att ta ansvar och att åstadkomma politisk förändring. Men huruvida ändamålen helgar medlen beror förstås på om syftet är att göra gott för samhället eller den egna karriären.

I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat. I intervjun i ”30 minuter” frågar Anders Holmberg i ljuset av Pourmokhtaris löftesbrott: Vad blir då ditt ord värt? Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas och därmed politikernas möjlighet att vägleda medborgarna och att begripliggöra de problem vi står inför.

Cynismen framstår emellertid som lika otillräcklig som moralismen. Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal, utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende. Hur kommer det sig att de ger löften som de knappast kan hålla? Att de försöker skriva om sin historia? Att de undviker intervjuer och debatter och, när de väl ställer upp, svarar på helt andra frågor än de som intervjuarna faktiskt ställer? Politikernas tro på att dessa strategier är politiskt gynnsamma tycks vara stark. Min naiva förhoppning är att de i denna fråga har tagit fel.

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och verksam vid Århus universitet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Politikerna sviker väljarna i syrefattiga Natodebatten

LÄS MER:Politisk aktivism underminerar vetenskapen

LÄS MER:Kryddade CV:n visar att politikerna är som vi

Love Christensen