Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning har ett unikt förhållningssätt till vetenskapen och samhället. De ska vetenskapligt undersöka samhället samtidigt som de är situerade mitt i det och därför också kan påverka det. I det spänningsfältet åskådliggörs två ideal som utgör en ständig källa till konflikt: forskaren som sanningssökare eller samhällsförändrare.
För ett par veckor sedan anklagade Ivar Arpi Jesper Strömbäck, professor i medievetenskap, för att bedriva politisk aktivism förklädd till forskning, efter att Strömbäck twittrade om en amnesti för Afghanska flyktingar. Strömbäcks försvarare menade att det inte var något större problem: en skicklig forskare gör skillnad på sitt arbete och sin privatmoral. Och även om jag är benägen att hålla med finns det anledning att reflektera över förhållandet mellan ideologiskt övertygade forskare och vetenskapen.
W.E.B. Du Bois, lysande sociolog och den första afroamerikanen som doktorerade vid Harvard, argumenterade för att vetenskapsmannen enbart skulle drivas av sanningssökande. Intressant nog framhöll Du Bois detta ideal av politiska skäl: det rena sanningssökandet var det främsta medlet för att kunna omforma samhället genom effektiva politiska reformer.
LÄS MER:Universiteten är ingen plats för opinionsbildning
Vem har inte hört så väl genusvetenskap som nationalekonomi avskrivas som ideologi förklädd till vetenskap?
En politiserad vetenskap riskerar nämligen att underminera allmänhetens förtroende för vetenskapen vilket både kan minska stödet för forskningen och göra det politiskt omöjligt för politiker att använda sig av forskningen i sitt reformarbete. Du Bois argument bygger inte på att den ideologiskt övertygade forskaren rent objektivt är en sämre forskare: det räcker med att allmänheten tror (eller kan fås till att tro) att forskningsresultaten formats av önsketänkande snarare än sanningssökande.
Det råder knappast brist på svenska exempel som ger Du Bois rätt. Det ekar i Arpis kritik av Strömbäck, men vem har inte hört så väl genusvetenskap som nationalekonomi avskrivas som ideologi förklädd till vetenskap? Om än sällan från samma person. Det är också tydligt att det kompromisslösa sanningssökandet undermineras när politikerna ger sig in för att detaljstyra forskningen som vi nyligen sett exempel på i Frankrike och Danmark. Förbud mot forskare att använda sig av särskilda (läs: postkoloniala) teorier eller traditioner vore en katastrof för forskningens oberoende. Och detta trots att det förmenta syftet – ironiskt nog – varit att upprätthålla forskningens oberoende gentemot den politiska aktivismen.
Sina populistiska bevekelsegrunder till trots har den kontinentala vulgärkritiken rätt i att vetenskapen kan komprometteras om forskare på ett godtyckligt sätt gynnar forskning som främjar deras politiska intressen. Men räcker det inte med att forskarna själva vaktar på sina ideologiska övertygelser? Jag tror tyvärr inte det. Ideologiskt drivna forskare kan skada den vetenskapliga integriteten även när de är sakliga och objektiva.
LÄS MER:Universiteten behöver feminism och antirasism
Ideologiskt drivna forskare kan skada den vetenskapliga integriteten även när de är sakliga och objektiva.
Det finns en risk att politiskt motiverade forskare anstränger sig mer för att blottlägga svagheter i forskning som de ogillar. En sådan snedvridning i själva arbetsinsatsen är på intet sätt ovetenskaplig eftersom den tydliggör faktiska brister i forskningen. Problemet uppstår när hela fält präglas av en politisk likriktning. Under sådana omständigheter är en möjlig konsekvens att politiskt impopulär forskning blir svårare att publicera medan medioker forskning som stryker forskarna medhårs släpps igenom utan någon mer omfattande granskning. Det riskerar att ge en snedvriden och politiskt tillrättalagd bild av verkligheten. Och det, vilket Du Bois nog skulle hålla med om, är en usel grund för politisk förändring.
Det finns alltså troliga negativa konsekvenser av en politiserad akademi. I kontrast till dem som vill se en sammanvävning mellan forskning och aktivism manar det forskarna till att tydligt särskilja dessa roller. Jag menar också, kanske något paradoxalt, att de vetenskapliga disciplinerna själva bör verka för en politisk mångfald för att undvika den typen av politisk slagsida som riskerar både vetenskapens integritet och allmänhetens förtroende. För de som värnar om vetenskapen finns det goda skäl att hålla både politiker och aktivister stången och detta även för deras egen skull. I konflikten mellan sanningssökande och samhällsförändring är svaret entydigt: det kompromisslösa sanningssökandet utgör vetenskapens själva existensberättigande.
Love Christensen är doktorand i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Han försvarar under hösten sin avhandling om hur politisk osäkerhet präglar interaktionen mellan väljare och partier.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
